Senaste inläggen

Av Lena - 8 februari 2018 00:14

Ibland bara drabbar verkligheten en så otroligt hårt.

Trots att viljan finns, så bara kapsejsar kroppen. Jag lyckas mer och mer sällan vinna med tjuren/trots och vilja. ?

Blir så otroligt otroligt ledsen och känner mig rätt värdelös ???

I måndags skulle jag åka tåg till jobb. Klev på 06.07 hemma och i Gävle skulle jag byta. (Redan här är jag egentligen rätt slut..... morgonen är inte min tid alls.) väl i Gävle ca 08.20, hörde jag i högtalarna att det blev buss till Örebro och vänligen gå till busstorget si och så .... avgångstid 08.27

Släpar en aptung resväska med jobbsaker samt min dator/väska ca 8kg och hissen strejkar... bara att släpa ner för trappen och ut till busstorget, (ca -23*/-25* ute också)

Efter ca 50 min (!!!!) utan vidare info av SJ Ang bussen, så inser jag det idiotiska att stå längre. DET KOMMER INGEN JÄVLA BUSS.
Totalt genomfrusen och ont överallt.... kikar på appen och ser att det går ett tåg om 11min till Stockholm...

Sagt och gjort, linkar tillbaka över torget , genom stationen upp på perrongen och tar tåget till Stockholm 09.17 Sedan byte till mitt lokaltåg 1.5h ca sittandes i bistron pga platsbrist.....

Därefter jobbmöte, planering och lite jobb....

Igår tisdag jobbade jag från ca 9.30-18.30 Sedan middag och så hjälpte jag till med förberedelser inför en 50års fest på torsdag, fram tills 21-isch.

Idag kom smällen.... vaknade med grus i ögonen, ömmande hud, fötter , huvud.... INGET funkar. Ljud gör mig förvirrad och dessutom gör det ont.
Lyckas ta mig till frukost och ner på jobbet till ca 9.40 stirrade på skrivbordet och papper utan att fatta nått.... huvudet värker som 17.

Gav upp plockandet och gick och la mig vid 10 och klev upp ca 14, gjorde ett halvhjärtat försök att jobba, men det blev köket och göra smörgåstårta tills ca 17 tiden istället, fortfarande som en dimma.

Därefter sängen igen med migränmedicin Och efter 1h blev det Treo... vid ca 20tiden tror jag, lyckades jag ta mig till middag. Mycket mindre migrän och värk, men inte helt vettig ännu.

Jag hatar och avskyr när kroppen bara stänger ner , funktion efter funktion. Känner mig värdelös och blääääääääääääää. ????

Nu mår jag hyfsat äntligen ca 23- tiden, och siktar på att försöka vakna 08 och därefter jobba medans dom har 50års kalaset uppe i huset.

Sov gott

Av Lena - 23 mars 2017 14:41

Vårvindar friska

Solsken och världens blåsväder, smältvatten och slask, porösa snökanter och ute på Ljungan glider majestätiska svanar omkring.

Idag går jag sakta, försiktigt med mjuka rörelser och inga häftiga vridningar .

Klarar mig utan smärtstillande än så länge, så satsar på att fortsätta så, basta!

Ikväll är det årsmöte som jag ska vara med på, äta smörgåstårta och dricka kaffe med pappsen.
Imorgon blir det lite inköp inför helgen, då jag åker iväg på kickoff / kurs i 2 dagar, klurar på om kryckorna följer med eller blir kvar hemma....

Nu har jag väckt skitkroppen långsamt idag, ätit frukostgröt, gett vovvedamen sin lunch och mittpådagenprommis....så då kan jag nog jobba lite också snart.

Shakira bjuder på dagens skönaste pose

Av Lena - 22 mars 2017 22:42

Så känns det när masker faller och sanningen visar sin fula nuna .

När verkligheten träder in, obönhörlig och brutal.

Känns som om jag sprungit gatlopp.... inför skrattande pekande folkmassor, avslöjad och avklädd.

När fasaden inte klarar av att stå upp, när man inte längre klarar av att vara duktig... stå ut...rycka upp sig.

När man kisande ser på TV genom strilande tårar i försök att ignorera och förtränga

Naken

När man försöker kliva upp, resa sig ur fåtöljen.. ..benen krampar, armen.... som om jag hade lava i nervbanorna, taggtrådar istället för muskler

Yrsel, smärta..... ilskna tårar

Blir otroligt leds när kroppen sviker, när inte hjärnan kan tvinga den till lydnad och hålla allt inom kontroll.

En orolig make som spurtar efter smärtstillande och ser mig, genom alla fasader....alltid igenom allt och alla försök att spela teater. Älskar mig, hjälper och finns.

Men.... jag vet ju också att imorgon är en ny dag och än så länge går dessa smärtgenomslag tillbaka och kan ge mig lov att vara jag igen, ett tag.

Jag ska bara komma ihåg att jag inte längre är jag rent fysiskt

Ofta inte heller mentalt, kanske min personlighet är som vanligt jag vet inte

Naken

Så känns det

Av Lena - 9 februari 2017 19:32

Idag är det en sån dag... eller kväll.

Hittade bilder på mitt sovrum då det bär inrett med saker efter farmor och farfar. Jag älskar att omge mig av saker med mening, minnen eller dess funktion.

Av Lena - 27 december 2016 21:11

Vilken dag, snacka om att kroppen och huvudet behöver vila.

Igår kraschade jag totalt mentalt efter en fråga om min son, jag var inte förberedd på den alls och sorgen övermannade mig totalt.

Soffan varvat med promenader med en fortfarande icke kry vovvedam blev det idag, tills maken ringde...

Han hade halkat och satt sig på foten så det klockade till...nu är foten röntgad och friad från skelettskador i vart fall, rejäl stukning var beskedet.

Nu blir det lite vila

Av Lena - 27 december 2016 12:47

Igår kraschade världen på nytt

Ångest och gråtattack , smärtan blir ohanterbar och luften tar slut.

Saknar min bror , min son, min farmor...... men även morbror, andra nära och släktningar till mitt ex.

Blir så trött i själen, alla dessa som går bort. Visst somliga går med ålderns rätt men andra bara försvinner och i förtid.

Det som gör väldigt ont är väl att alla dessa som lämnar oss glöms bort av en del. Det är både egoistiskt och orimligt att tro att de ska minnas och sörja som jag gör.

Jag blir fullständigt livrädd av dessa gråtattacker, just känslan att de aldrig tar slut att jag hamnar på psyk igen. Jag stänger av känslor när någon berättar något svårt, empati gör ont och just att gråta med någon känns helt omöjligt.

Idag är det en mental vilodag efter igår. Känner mig både tom och trött samtidigt som att det är ostabilt och darrigt inuti.

Urk

Av Lena - 22 december 2016 00:08

Vår lilla wailertös (blandras rottis-labbe) har fått diagnosen kronisk inflammatorisk mag-tarm .

Hon väger normalt sett när hon är pigg, välmusklad och lagom stor, 39-40kg ca. Nu efter 4 snart 5 veckor diarréer (de sista 2 med vattensprut diarré) är hon nere på 35.5kg

Hon har i vanliga fall en blank och vacker päls som hon får beröm för, och vi gör ingen speciell pälsvård heller. Hennes andedräkt är också helt ok för hennes tänder är fina bland annat.

Nu ser hon tunn ut i ansiktet och skallbenet är mer framträdande, låren är beniga och pälsen är vidrig..... fet matt och hon fäller kopiösa mängder. Hennes andedräkt ska vi bara inte tala om.

In i det längsta hade hon mer och mer hysterisk aptit och gick inte ner i vikt alls de första 2 veckorna. Sedan matvägran och ledsna ögon, otroligt kelen och trå.

Hennes resa har vart och är tuff och svår för en otroligt matglad dam. Hennes tillit till oss är otrolig och vi får göra som vi behöver med henne. Hålla upp munnen för att tvinga ner medicin i ler/pasta form.... platsa och stötta henne när det tas blodprover, läggas på rygg för ultraljud... allt utan lugnande, munkorg och våld.

Nu har vi äntligen börjat få bukt med diarré tack vare att vi faktiskt svälter henne. ??? samt att hon numer får prednisolon. Nu börjar hon skita lite fastare och nästan korvar ibland ???.

Vi har under dessa veckor lidit med henne (jag har själv crohns och vet ju hur jag upplever mina skov) .

Vi har tvingat i henne stoppande ler/pastor av olika slag, trixat med risavkok.... nytt foder i omgångar.... endast blötfoder " royal canin gastro intestinal" ett tag...ett tag muta med blötfoder och torrfoder i en mix.... endast kokt ris i massor av vatten....

4 promenader om dagen... ändå samma visa diarré.... dag ut och dag in.

Idag får hon nu torrfoder endast; "royal canin Hypoallergenic" ,inte fullt 1/4 måttmugg (2 fulla är normal dygnsdos ) ca var 4e timme, samt ca 0.5dl extra sent sent innan vi somnar. Då har hon mindre besvär på morgonen.

Det som verkar fungera lugnande och stabiliserande verkar alltså vara denna kombo; torrfoder Hypo ca var 4e tim och så:

Ca 09, kortison tabletter 2st vilka hon smaskar i sig som hejsan inbakade i en godis.
1 påse fortiflora, vilket främjar bakteriefloran i tarmen och hjälper den att normaliseras, Som hon slickar i sig från våran hand.

Ca 17, en till påse fortiflora

Ca 22, 20mg Losec som är långtidsverkande och för att hon inte mår illa på morgonen och inte äter, detta med ett liiiiitet kvällsmål.

Hennes aptit är sedan några dagar glupande och hon slukar sin ynka portion. Hon har gladare ögon och är spralligare i kroppen igen och vill gärna busa.

Nu håller vi tummarna galet hårt att detta skov stannar av och att vi kan öka på matmängden igen... sakta sakta.

Tack och lov för Agria-kortet och försäkringen!

Av Lena - 26 november 2016 02:37

....igen

Sömnen gäckar mig och har gjort någon vecka nu.

Idag var jag åter till reumatologen för smärtlindring vilket innebär kortisonsprutor i olika leder. I augusti SI led höger samt utsida höft, för 2 veckor sedan ovansidan handleden på bägge händer och idag SI led höger, utsida höft på båda sidor.

Injektionerna är otroligt smärtsamma men över på en kort stund. Jag har en riktigt fin doktor både på reumatologen och på medicin så jag känner mig oftast både lyssnad på och behandlas klokt och med respekt.

Snart är det dags för julen igen och det är lika jobbigt som de sista 4 åren. Ännu en jul utan sonen och kort efter jul skulle han fyllt 23år, den 5e födelsedagen vi blivit berövad att få fira med honom. Känns ju inte som om han är borta, borta på riktigt....känns som om jag går och väntar på honom varje dag. Kollar på fb och i telefonen och det känns som om att han strax hör av dig.

Tiden är underlig, ett märkligt fenomen som på ett sätt flyger på ett annat är segt som tjära. Dagarna passerar och jag har kämpigt med att skilja dem åt. Det är tufft att minnas saker, händelser på specifika tider och datum. Det är svårt att finnas till och att leva i denna kropp och i denna verklighet.

I tanken är allt så annorlunda.

I min första tanke på morgonen är allt helt annorlunda.
Där finns röster och ljud, som nu har tystnat.
Där finns en kropp som lyder och är stark.
Där finns min urkraft kvar liksom glädje och inspiration.
Tills jag vaknat till lite, sträcker på mig och lyssnar ....och inget
Sätter mig upp .....Kroppen protesterar, och den blöta mörka filten lagt sig bekvämt på plats, fördunklar sinnet...orken...glädjen.

Att man mister nära och kära det hör till livet. Somliga går väldigt unga redan innan deras liv ens fått börja, innan man ens fick en chans att lära känna den där lilla människan. Andra rycks iväg senare och somliga lever ett långt liv. Oavsett vilket så saknas dom oss, det skär alltid i hjärtat att säga farväl.
Jag blir så arg när jag får höra alla dessa varianter på att Gud tar de bästa unga , man har fyllt sin mening med livet...osv.
Jag är kanske otroligt egoistisk men jag vill faktiskt inte ta farväl av någon nu på ett tag , jag vill hinna andas, sörja och kanske läka.

Dessutom finns det i min värld inte en enda anledning och förklaring till varför jag tex. miste min bror och min son....så det så.

Vi har på så kort tid här i livet mist bror, son , morbror, nära släktingar, farmor, svärmor, och flera med dom. Det är för mycket, helt åt helvetet för mycket.

Nu får jag försöka stänga av kontoret och blunda, se om sömnen kommer en stund.

Kategorier

Senaste inläggen

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<< Februari 2018
>>>

Presentation

Gästbok

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Arkiv

RSS

gästbok


Skapa flashcards