Hade lite bekymmer med min bil, som sonen skulle hjälpa mig med.

Höll på att dona med min lilla miniträdgård också, med rabatt skapande och liknande hyss.

Åh hjälp... bara att skriva juni 2012, gör att det börjar susa i kroppen, jag blir helt slut och mår illa. Trodde ju inte att det skulle bli så här himla jobbigt ju.

Börjar lite tidigare helt enkelt!

April 2012

Flyttade från Fränsta i febriuari och från 1a april så hade jag en egen lägenhet. Båda barnen ville hjälpa till att renovera och det kändes ändå skönt, för då var de inte alltför arg över flytten ändå.

INflyttningsfest den 28e april, då var min lägenhet helt renoverad och klar!

Maj 2012,  Anders blev uttagen till Skogs SM som skulle gå av stapeln i Linköping och han var helt enkelt tokglad och stolt över att ha blivit uttagen!

3 dagar var de borta och vi pratade på telen varje dag. När tävlingen var över på lördag, så var jag i F´s stuga och på hemväg, Anders surrade om alla moment, tävlingspoäng, tokfejl och annat... Massor av olika termer haglade värre än ösregna, han var stolt och glad över sig och sina kamraters framgångar och att de skulle norröver på nästa sväng, året efter. De hade haft en riktigt rolig sväng!

   Här är sonen i min motor, hemma hos Morfar i Vattjom, kröp upp i motorn "bara för att jag kan"... typ... retade F också när Anders kunde sträcka ner armen och nå genom motorn ner till gruset under... Då mådde Anders gott :-) Långa armar han sonen, lång och gänglig, lite som sin morbror var.

-- återkommer med en uppdaterad version och foton   

Gårdagens blogginlägg blev liute lustigt...

Det var ju LÖRDAG igår och söndag IDAG!      ooooops....    -vimsmaja!

I vart fall så blev det en riktigt mysig middag med dotra o mågen, F hade dukat fint med servetter och tänt ljus, sedan satt vi rätt länge och pratade. Maten verkade bli uppskattad i vilket fall, så roligt att få rå om dom.

HAde tänkt skriva av mig lite idag, men orden finns inte, hittar inte rätt i tankarna i vilken ordning jag ska börja.

Trodde verkligen inte livet kunde vara mer åt helvetet som det var när min bror dog för drygt 8år sedan.

Läser lite i min gamla blogg och har hittat lite osm jag kopierar av och sparar i min dator, bland annat detta :

--------

Tonåringarna:
Undrar hur många delar på en moppe som kan gå sönder jag?? Nu senast var det kopplingen som rasade... före det bytte vi kolvringar, vattenpump, luftfilter, bromsar, lyse....*suck* ska jag fortsätta?? Den som köper moppen av sonen får i alla fall i princip fabriksny!!! allt är snart bytt....
Tösen min hade bekymmer igår också... Allt hon ville var att få tag på ett par svarta leggings till sin blåa tunika igår, innan påskbuffén...och allt hennes mamma ville bry sig i var vem som skulle skala potatisarna... det hela slutade med trasiga nylonstrumpisar, jeanskjol och långa benvärmare till tunikan, samt en ilsken promenad över till en tjejkompis 3 km bort och så sket hon i påskbuffén... helt enkelt...*suck*

2009-04-06

Tonåringar...
*suckar*

Trodde min kompis överdrev när mina barn var små och jag tyckte livet var tufft med två små barn samtidigt, ålders skillnaden är inte mer än 1år 10mån. Hon sa då : "Små barn små bekymmer... stora barn stora bekymmer" Åh så jag tyckte hon hade fel då, inte kunde det väl finnas något som var tuffare än nattvak, feberheta ungar, magsjukor, snoriga näsor, skrapsår (även osynliga som krävde plåster), kolik bäbis..... osv...

Men jo, tyvärr.. hon hade rätt, det finns sådant som är "större bekymmer" än så... Jag menar en två-åring kan du bära, stoppa om, leka med, distrahera, förströ, mata med nappflaskan....
Testa det med en hormon stinn 15-åring som är högljudd, arg och lätt förvirrad...Som kanske vill ha en kram av mamma och sitta i soffan nära, eller så var det precis fel, "fattar´u inget du".... "helt körd eller"... dunder och brak och in på rummet så man tror övervåningen tänker ramla ner i huvudet på oss andra...
Så smyger man till dörren och lyssnar.. .och vad hör man?? Jo gråt, ilskna förtvivlade tårar som smyger sig fram, trots at man inte gråter som kille i tonåren...*suck* och jag vet att jag def INTE är välkommen in just då, i den gråt stunden, för pinsamt... Men väntar man en stund och smyger in med lite mjölk och macka...då får man en så mysigt leende och en kram.. då är genast allt bråk glömt... tills om 15 min då allt börjar om...
"små barn små bekymmer..."

2009-04-02

----------------------

Sitter och tänker, vad jobbigt och underbart den tiden ändå var.

Kände att man som mamma ändå hade en viktig del i barnens liv, även om de ville hålla en på distans emellanåt, så just att de ändå visste att man fanns där. Skulle så gärna ha pausat tiden runt dessa år med barnen mina, en tid då de var så i förändring från ena dagen till den andra, då de befäste sina personligheter och testade sina olika roller för att hitta rätt och upptäcka vem de var.

Att vara i tonåren gör ont, på många sätt. Samtidgit som man fortfarande växer och utvecklas, så tycker man att man har vuxit klart och är vuxen... Krocker ger som resultat utbrott, ilska och tårar, och någon nära som man tar ut det på, som mamman eller syster i detta fallet oftast. Annika fick sällan eller aldrig samma utbrott som Ante fick. Hon blev tjurig hon istället och lååååååååååååååååååååååång sur!

Ja ni, man vet vad man har men aldrig vad man får och inte heller vad som händer imorgon.

Försöker leva i nuet och inte jäkta fram något, men jag har ju så infernalikst bråttom jämt.... Bråttom att utföra saker, att hinna med, att ta på mig.... Har så svårt att lyssna på kropp och sinne och det kommer ju som en fetsmäll istället, är ju rädd att jag ska uppfattas som lat och slö... en sådan som aldrig ställer upp utan bara "skyller" på värk och tötthet, vill ju vara den som alltid finns för alla och orkar allt själv.

Har faktiskt kommit så långt att jag ändå haft vänner att be om hjälp med saker, och F ställer också upp fantastiskt bra, och jag har lovat att jag ska börja lyssna på mig själv mera...

- ska bara komma på hur man gör.

Hejsan!

I natt bestämde min mage sig för att kapsejsa igen, så det blev att springa på toa kanske 1-2 gng per varannan timme eller så... när jag masade mig upp vid 10, så ökade magen takten lite och jag fick springa flera gånger per timme... Så man blir lite lätt matt i pälsen.

Att leva med en kronisk tarmsjukdom som Chrons, går oftast riktigt bra, men jag är opererad 3 gånger för Chrons, samt en gång till för annat i magen, och det gör att det blir ärrvävnader och sammanväxtningar i och runt tarmen som gör att det kan bli rikigt smärtsamt ibland, svårt att äta och att hitta rätt saker att stoppa i sig.

För stunden så försöker jag leva efter de råd jag fick av dietisten, passerat, färsrätter, fisk, korv... Så fort jag stoppar i mig annat så protesterar magen, endera i smärtsamma kramper, tvärstopp totalt eller med "springa på toa sjuka"...

Men som sagt, det går ändå rätt bra, jag känner min kropp ganska väl, och jag är ju medveten om vad jag ska och inte ska stoppa i mig :-)

Pratat lite med Annika på förmiddagen och hon var så sugen att åka till stan... jag tyckte att då kunde de väl titta förbi här... Lät inte som om det skulle bli någon resa hitåt för dom, så döm om min förvåning när hon ringe roch säger att " nu är vi snart hos Er" <3 <3 <3 gullungen då!

Väl här så fick de lite presenter och så passade jag på att bjuda in dem på mat, när de vänder hem från shoppandet, vilket de accepterade. Så nu står det en basilika-curry/kyckling i ugnen, och på spisen är det förberett för en svamp-vitlöks-lök/risotto.

Jag älskar att baka och laga mat, och uppfinner oftast mycket eget i receptväg. Jag kan ha något som bas, eller vägledning, sen så provar jag mig fram :-)

Nej, nu blir det att fortsätta slappa i schäslongen, vänta på dotra o mågen och slöglo lite på tv´n i väntan på "Mellon" ikväll....

Åkte som sagt tidigare på en liten minisemester, som lika mycket är social träning för min del.

Har riktigt svårt med folksamlingar, då blir det panikångest attacker ibland.

I bussen ner så var vi endast 15 personer, och det var så lugnt och skönt i bussen! Väl nere så hade jag bett om assistans, så vi vart insläppta förbi alla som köade, och kunde utan stress och ångest komma ombord, så skönt!

På båten väntade skön musik, goa Elenor i Taxfreebutiken och så "The Legends" :-)

I hytten hade jag ordnat lite "grattis på födelsedagen" i förväg till F

  skumpa och frukt :-)

Tror båtresan berättar sig bäst i bilder... Jag menar, en tur på Finlandsbåten, är väl en tur på Finlandsbåten ;-)

The legends

  Natta mat, supergod kaffedrink

och en mindre god kaffedrink, med rom

Allt gick rätt bra ändå, utom på hemresan då vi skulle till kaffeet i fören och ta en lunchfika... dansbandsmusik och mycket folk, blev riktigt jobbigt, rusade storgråtandes bort därifrån och till toa en stund, för att sedan försöka gå tillbaka vilket inte gick så bra, utan det blev till hytten och försöka komma ur attacken så jag kunde gå iland från båten.

- Tänkte på hur mycket du skulle gillat att följa med och lyssna på musik, kanske mamsen kunde lura upp dig på dansgolvet med, för du gillade att dansa ju Antevännen min.

-Tänkte på julen då du var 15 snart 16, och på din syster som var 14, när Ni båda dansade "styrdans" i köket, Annika med sin M, och du med din E som senare kom att bli en god vän och stannde kvar i ditt umgänge.

Så det går inte en dag utan att Ni är i mina tankar ungarna mina.

Finns så mycket att säga, men så få ord som täcker det som vill ut.

maktlöshet

Ibland är jag rädd för att ringa till min Annika, av rädsla för att hon kanske inte svarar... och det kanske hänt henne något, samtidigt som jag vill höra hennes röst. Nu när hon just drabbats av ett tufft bakslag ytterligare, så lider jag så med henne, men maktlösheten slår mig så hårt, jag kan verkligen inget göra åt detta, mer än att finnas till så hon kan prata.

Fortfarande ibland, så får jag känslan av att jag sviker Anders... Jag har ju inte hört av mig eller pratat med honom, jag längtar ju så efter att få höra hans glada röst. Känns som om han är där på skolan med LUKe och glider runt.

Finns en strof ur en låt som vi spelade på begravningen... Den strofen gör mig så gråtfärdig, jag känner hur han när han var liten, gärna sov på min bröstkorg, känner tyngden av hans varma kropp...

.." Du vilar här på mitt bröst. För mig är du livet, men jag tar dig förgivet.

Förlåt jag kan vara dum. När du i stillheten tröttnar.

Men jag har dig.

Om ditt hjärta slår, kommer jag vara med dig vännen

vart du än går... "

Känner att man faktiskt tar så mycket för givet, vem vet vad som hände rom en minut, imorgon eller nästa vecka. När mina barn föddes, och genom deras rätt sjukdoms/olycksdrabbade uppväxt, så fanns aldrig tanken på att de inte skulle klara av allt som skedde, för så var det ju bara.

Annika har vi hållit på att mista just när hon hade lärt sig gå, och sen igen samma sommar, men då tänkte jag aldrig på döden, utan förlitade mig blint på sjukvården.

När så Anders började flänga runt i olika fordon, från moppe till bil, så var jag ju helt på det klara att olyckor sker, men räddningstjänsten och sjukvården räddar ju folk hela dagarna, så det var ju inget att oroa sig i onödan för. Han kraschade med moppen rätt rejält våren 2009, och fick in och akut operera sin krossade häl, med fula ärr som följd, något som han led av ordentligt efter det.

Det enda jag kunde göra för honom var ju att stötta med goda råd, övingskörning och förmanande.

Tänk så fel det blev ändå.

Så, jag försöker leva varje dag i nuet, inte ha för stor backspegel och jobbar på att se att framrutan faktiskt är större än backspegeln.

Varje dag är en kamp

Bara att ta sig ur sängen

Träffa folk

Ta en dusch

Bästa stunderna är de med Annika, när vi pratar, när hon sover över, när jag hör i hennes röst att hon är glad, när hon anförtror sig till mig.

Älskade ungar

Hej på dej du :-)

Idag har vi tisdag, tisdagen den 19e februari. Just för stunden sitter jag i en buss på väg söderut och en tur med MS/Cinderella Vikingline.

När klockan ringde i morse vid halv åtta så trodde jag inte det var sant... hade ju nyss somnat tyckte jag. Så jag somnade om och så ringde F´s klocka en kvart senare, insåg att jag var för trött för att somna om, för då lär jag ha sovit tills skjutsen ringde på ytterdörren... med våra väskor helt opackade.

Sagt och gjort klev faktiskt upp och packade ner lite kläder och sedan frukostfil o flingor. När vi sedan sitter i godan ro vid kvart i nio (bussen gick 10) och dricker morgon kaffet, så kommer F på den smarta idéen att vi har ju kaffelikör, så det blev alltså morgonkaffe med kaffelikör .

PAckade med några smörgåsar, julcider (den blev ju inte drucken runt julen) pringles, datorn och virkningen....

jo just det ja...

jo jag ville bara att du ska veta att innan mitt liv i dag, innan allt gick så åt tokhelvetet som det går, så var jag gift och bodde 5 mil längre västerut i landet än jag gör idag.

idag är jag en frånskild mamma till två barn, varav jag bara fått behålla ett. Min dotter fyller 18år i år och hennes bror skulle ha fyllt 19 i början av januari, mer om honom kommer, men inte idag för det känner jag redan nu att dt går inte.

men i vilket fall, här kommer en länk till en, för tillfället, icke lösenordsskyddad blogg som jag skrev i innan skilsmässan, flytten och sommaren 2012.

http://lolenonamomarorie.blogg.se/

jag kommer att hålla den bloggen en stund nu, för att sedan ta bort den. på grund av somliga inlägg som jag gjorde så blev min familj oc jag hotade, förföljda och barnen fick utstå massor av skit från sk. kamrater i varierande åldrar. Men låter den ligga en stund nu så du får en chans att läsa om mitt liv då...

kram på dig

hejsan!

måndag....

Dagen verkade aldrig vilja börja för mig idag, allt kändes tokigt och jag kände mig så himla låg och trött. Fortsatte sova tills mobilen ringde vid halv ett på dagen och sakta lyckades jag komma upp ur sängen i alla fall.

Målet för dagen var att städa klart i köket och resten av lägenheten, så man kan komma hem till välstädat istället för kaos... ja ja, vi får se... kvällen är inte slut ännu ;-)

Frukosten slank motvilligt ner runt 14 tiden och bestod av smörgås med 3 koppar kaffe i väntan på F, som till sist ringde för att berätta att han blev sen hem från jobbet, vilket iof var bra.. för då hann jag ordna med en födelsedagspresent till honom (han fyller nu på söndag den 24e)

Dagen idag har inte bjudit på några som helst ångest attacker eller liknande, utan har mest försökt vakna hela dagen och komma igång.

Middag idag blev rester, en fryst portion med tacofärs/rödlök/tomater värmdes i stekpannan med klyftade färska tomater, en halv buljongtärning, 1tsk tomatpure, 1 tsk röd currypasta tillsammans med nedtärnade kokta kalla potatisar från igår, samt ett halvt glas vatten som fick puttra en stund, det fick F i alla fall. Jag åt en biff med potatis från igår jag :-)

Ska försöka göra någon form av ryck strax, sedan packa lite inför imorgon och så komma i säng i tid. Sitter dock och myser när jag tänker på alla hjärtans dag :-)

F hade varit och skjutsat sin mor en sväng på byn, jag hade sagt hejdå till dotra som sovit över och så lagt mig på soffan med migrän och en kropp i strejk. Lite piller och sen som sagt soffan, där jag somnade. Vaknade till vid 14 tiden när han kom hem igen och talade om att han hemskt gärna vill fira alla hjärtans dag med mig.... Det blev en go middag på China som avrundades med en biofilm och sen en film till hemma i soffan. Det blev en fin avslutning på en dag som jag trodde skulle innebära soffan hela dagen.

jo det där rycket ja....

...pust