Efter en totalt hopplös natt, som slutade med sömntablett vid halv två, så fortsatte dagen med lätt feber och en värkande kropp.

Min chrons har bestämt sig för att tala om att den finns, så jag har gått ner 3 kilo på en vecka knappt. Det är ju bra, bara man slipper smärtor, lätt feber och att man blir så slut. Detta gör sig gärna påmint under natten, eller när man är ute och far :-(

Idag hade vi bestämt att vi skulle ner till Fs mor och far för att bjuda dem på middag, en matpaj . . . Något jag faktiskt är rätt bra på. Idag behagade dock inget bli som jag ville. Degen blev inte elastisk, gick inte att kavla trots att jag kylde den i omgångar. Ja Ja, smaken blev till sist ganska ok.

Väl hemma igen så kraschade jag på soffan, med vansinnig värk överallt och näst intill nackspärr. F Fiasko hjälpt mig med vetekudde och lätt massage. Nu ska jag försöka få lite sömn.

Känner mig så misslyckad när kroppen strejkar och inget går som jag tänker.

Sorg är ett märkligt fenomen.

Jag har en mycket proffsig samtalskontakt , B, som jag har stort förtroende för, vilket underlättar en hel del.

Jag bestämmer inget själv, kan aldrig förutsäga från ena stunden till den andra hur jag mår-känner mig.
Jag kan inte påstå att jag är lat, inte heller trött egentligen , bara så otroligt slut på energi och det är totalt omöjligt att kämpa emot.
Detta är en del i sorg säger B, och jag blir bara arg på mig själv.
Ilskan består av stor del misslyckande, att jag gjort något fel och att jag borde kunna lägga allt bakom mig och gå vidare. Hur i hela helvetet ska det gå till, det begriper inte jag alls, för dygnet består av en massa överlevande och kämpa, minnen och förvirring.

Är otroligt tacksam för att min Annika fick lov att överleva sin svåra sjukdom som liten , så jag får älska henne, ha ETT barn att vårda och tala med, se hur hon växer och mognar till en vacker och fin vuxen, precis som sin bror. Tror rätt ärligt att om jag inte fått behålla henne så hade jag inte orkat finnas idag.

Sorg är förvirrande.

Så mycket som snurrar och dyker upp, jag är van att ha kontroll och vara bestämd med tankar och åsikter. Som det är nu så dyker en tanke in, skapar en känsla-ett minne, vilket ger någon form av reaktion hos mig, vilken jag aldrig kan förutsäga, som i sin tur gör att jag känner mig i fritt fall, som ger panik. . . Och så vidare. . . Runt runt runt och tillbaka till utgångsläget, med Anders olycka.

Vissa gånger skäms jag när jag skrattar och ler, när jag är glad över något.Hur får jag vara glad när inget är som det ska. De få gånger då jag kan slappna av på riktigt är bland annat i Annikas sällskap, även fast det känns att han fattas där med oss.

Jag skäms över mitt utseende och min vikt också. Jag äter nästan aldrig godis, chips, dricka, skräpmat. Jag till och med levde på lågkalorisoppa i veckor utan att gå ner. Jag är ute och går med hunden några gånger om dagen. Men som det är nu så måste jag försöka få ordning i skallen innan kroppen ska fixas.

B Säger att det är otroligt många faser som ingår och som man ska igenom och det verkar ju så .

Att glädjas och njuta är en vardagslyx.

Nu har vi landat hemma i vardagen igen efter att ha haft riktigt roligt i två dagar.

Jag har väl en mellandag idag, laddar inför en visning ikväll uppe i västra vilket känns roligt!

Anders är i mina tankar dygnet runt nu.
Drömmer så levande drömmar om inom, att han lever och mår bra, vill inte vakna utan bara fortsätta sova för att känna honom nära. När jag sen vaknar så känns det tomt och förvirrat, allt känns som om det ar på låtsas. . .
Svårt att göra saker, ta sig för, att vara glad tar massor av energi och efter att jag varit på besök tex så blir jag vansinnigt trött och sömnig. Samtidigt så behöver jag ju dessa glädjestunder för att ladda batterier lite.

Så denna underbara båtresa blev lite av allt, men mest glädjen över att jag fått rå om Annika och Micke, fått egen tid med dom.

Nu ska jag strax gå ut i solen med shakira och rasta henne.

Nu är man på väg genom Stockholms skärgård!

Vi har haft en skön kryssning, fast jag och Pip har inte sovit gott alls i våra bäddar. Betongkuddar! Dessutom tunna täcken . . .

Det blev ändå rätt lugnt , Annika och jag gjorde kväll vid ett och grabbarna en timme senare B-)

Nu vid två ska vi se på The Legends show, därefter är vi nästan inne i hamnen.

Så unnar jag mig en stund glädje med tösen,mågen och Pip.

igår söndag kom Annika och Micke ner till mig och så bjud vi till Birsta och handlade kläder, och träffade goa vänner. Dagen fortsatte med ett stopp hos moster och så fixa mer med vävstolen

Idag är vi på väg till Stockholm och en dygnskryssning på viking med Annika Micke och pip!
Ännu så länge har vi sovit, ätit, skrattat och mått gott, så skönt att få rå om dom båda en stund.

Även om jag har svårt att tycka att det känns bra att vara glad, så är ett sådant här tillfälle då det nästan går att slappna av rakt igenom och bara njuta.

Solen skiner och det stormar.. rätt surt måste jag säga, utan blåsten så hade man kunna vara ute idag och myst lite, laddat lite energi kanske.

Men jag klarar definitivt inte av blåst! Blir helt snurrig och får värk överallt känns det som.

Idag har vi satt upp lite tavlor i vardagsrummet och monterat en hylla i dotras sovkupén, blir rätt mysigt därinne kan jag tycka, och helt ok som gäst bädd! Har ställt in en liten present till henne som hon får nästa gång hon kommer och hälsar på/sover över, hon har ju sportlov denna veckan så det kanske passar in att komma hit en liten sväng, vem vet. Idag har hon åkt lastbil med M, och det lät som om det vart en fin tur :-)

Är rätt vankelmodig idag, mycket tankar och minnen som rullar in, gör sig påminda och så rullar vidare. Vissa minnen är tuffa och tunga, som Glenn´s röst när han ringde mig för att berätta om Anders. När det minnet trillar in, vilket det gör rätt ofta, så spelas hela dagen upp igen, med små glimtar av olika syner, dofter, känslor.... känslan av att allt skedde i ultrarapid, att tiden på ett sätt stod stilla, fast det ändå var för sent.

Kan känna doften av det som de gjorde rent Anders med, då när jag var hos honom i ambulansen, smekte hans kind, pussade på honom, pratade med honom och små trätade lite också, förstod verkligen inte att han var borta... det gjorde jag inte då. Bad honom ändå att häls atill morbror Mikael från oss, att min farfar säkert fanns någonstans, mormor Henny... att han inte skulle känna sig ensam. Tårarna droppade i hans hår och jag bad om ursäkt för att jag grät så jag blötte ner honom,

Tog ett beslut förra veckan, som jag inte orkat genomföra, det är också lite tufft. När jag väl fattat beslutet, så orkar jag inte fullfölja, det blir inte bra nånstans.

Nu blir det att läsa lite och landa

Hur i fridens dagar kommer man på en rubrik egentligen...

Ibland gör det sig själv, men inte idag i alla fall.

Just kommit åter från en riktigt skön prommenad, med lite sol och lagom temperatur. Har också lagt om min kost totalt och tänker nu komma tillrätta med mitt jäkla viktproblem, blir så fruktansvärt ledsen när jag kollar in mina kläder och inget passar.. mer än leggings och strechtbyxor :-(  men men, jag har åtminstone fått en medicinsk förklaring till varför det är som det är och det är ju skönt i och för sig.

Har varit iväg på en Kickoff helg med PartyLite i Bålsta, på Aronsborg. Reste helt själv det, och bytte tåg och stökade på. Faktiskt så gick det bättre än jag trodde, och jag orkade vara med nästan hela tiden under utbildningsdagarna med. Däremot så var jag tokslut när jag kom hem på söndagkväll och igår måndag och idag har jag kämpat med migrän och trött mentalt. Känns dock skönt att ha klarat av det utan större problem.

Inombords just nu så känns det som om jag stängt av... som om jag inte orkar kännas vid sorgen. Det är så fruktansvärt jobbigt när det suger tag i en och jag orkar faktiskt int emed det och då verkar min hjärna vara vänlig nog att stoppa det lite undan en stund. Mår så otroligt bedrövligt på så många plan så jag vill inte ta itu med det igen. Går ju på samtal en gång i veckan och det är en bra ventil, och hon låter mig styra vägen samtalen går längs. det är inte alltid vi pratar om allt som gör ont och är svårt, däremot så har jag just nu ett enormt behov om att få prata om min Anders... Minnas honom, hans lustiga ordspråk, hans sätt att skämta, om olika upplevelser han haft....

Känner mig så nollställd, likgiltig inför allt. Känns inte som om något är speciellt viktigt. Har svårt att välja kläder, vilka produkter som ska med på visningen, vilka färger som ska användas, att städa känns också tufft... Låter helt galet och knäppt. Men det går verkligen inte att "rycka upp sig" man fungerar inte så.

Jag får ju höra just det ibland, "ryck upp dig, det som hänt har hänt..." och jag önskar att jag kunde göra det, rycka upp sig.... och VIPS !! Så är man pigg glad och utåtriktad igen, skrattar och ler, umgås och mår bra, städar och byter gardiner med glädje och inspiration....

Dom gånger som jag skrattar och ler, det är för att det förväntas av mig. Jag vill ju "leva upp till" det som folk tror om mig, att fortsätta vara den Lena som alla tycker att jag är. Vill inte vara den som gråter dagarna i ända, som deppar ihop och får panik ute bland folk. Vill inte ha denna kroppen som bråkar och skriker på mig, som inte orkar bära och lyfta och kånka, där minsta sak är ett jättepprojekt som gör att all energi är på botten igen.

Det är av absolut största vikt att jag skriver upp saker i kalendern, och de gånger det står att jag ska vara på ett visst ställe vid en viss tid, då får jag hjälp att komma igång och när det gäller att fara ut på visning så vet jag att, även om det är motigt att ta sig ut och det är nervöst ute på visningen, så ger det mig bara positiv energi tillbaka och det är vanisnnigt roligt att vara ute hos folk....

Under helgen som var Annika ute och for också, precis som jag :-) Hon var på en utställning med två av alla "hundra" kaniner hon har och fick rosett och bra poäng också, känns skönt att hon hittar saker också som är roliga som ger positiv energi till henne med. Nu har hon parat två kaniner och ska få till en kull med kaninungar som också har stamtavla. Själv vet jag ruskigt lite om de där kaninerna och utställningar, men jag hör på rösten hennes att det är roligt och att det finns massor av saker som ska hållas koll på, mer än maten ;-)

Nu blir det en god bok en stund och så mera soppor och vatten...