Halv två på natten och jag känner mig rätt kass och uppgiven.

Lyssnar på klockan som tickar, brummandet från min tryckavlastande luftmadrass. Personalen som stökar för fullt, ingen rast ingen ro där.

Åter igen har jag fått kapitulera för sjukdom och smärta, fått åka in på sjukhuset för hjälp att rida ut stormen, få skovet att plana ut lite. Vid min sida fanns och finns F, panna mot panna, en smek över en tårstrimmig kind, lugnande ord och närhet. Var med tills besked kom och sprutan gedd, försäkrar sig om att jag har det så bra det går innan han lämnar mig för att åka hem och sova.

Nu har jag nyssens blivit mottagen på avdelningen, väl omhändertagen och de kollar även över små detaljer som är viktiga för mig. Vet inte om jag ska skratta ellet gråta, det är väl tragiskt egentligen men här minns personalen mig med namn, min sjukdom och lite annat vilket skänker sådan ro.

Nu ska jag försöka ge sprutan jag nyss fick en chans att verka, blunda och fokusera på inget.

Nattens syster, en stor blond och blåögd man som jag träffat många tidigare sjukhusnätter, en Syster Viking!

Tänk hur tjurig man kan vara

Tjurig.
Envis.
Plikttrogen.

Tre ord som många gånger är jag, har jag ett ansvar för något, så ger jag ogärna upp det oavsett vad det kostar mig.
Har man tex ett företag man ansvarar för så ska det väldigt mycket till för att inte kliva upp och gå dit. Det är väl endast magsjuka och sjukhus som hindrat mig.

Att brottas med nya diagnoser, samtidigt som jag verkligen vill jobba, det kostar uppenbarligen på.

Tänk om jag någon gång ska inse allvaret i de sjukdommar jag har, förstå symptomen och kontakta doktorn i tid...

Näe men, det är bara så att ögonen brinner och kletar, att tårar rinner...

Tänk om man någonsin skulle lära sig.

Att viljan och pliktkänslan ska vara större än förnuftet.

Kroppens energier är nu på botten, kanske är det minus till och med. Min fysiska kapacitet sviktar och värken är handikappande. Om jah stöttar benen med kryckor, då får min whiplash ett bryt istället... Jisses så otroligt leds jag blir.

Insidan på skallen är ett kapitel för sig...minnen efter älskade Anders, broder Micke....farmor...allt blandar sig med besvikelsen över kroppen, frustation över boendet....oförmåga att hålla fast och minnas. Rätt vad det är har jag glömt bort en hel dag, vecka eller årstid...tårar rinner dessa gånger då F kärleksfullt stryker mig över kinden, och berättar det jag glömt, påminner mig, håller om och låter allt sno till sig igen.

Har nu jobbat 50% sedan i höstas, som alla normala gör, jobbar.... Jobbet bjuder på utmaningar för insidan på skallen mestadels, men det blir en hel del promenerande också, vilket är slitsamt. Nu är jag oftast ledig varannan dag för att ladda batterier och fylla på ork, men då blir inget gjort hemma just :-/ vi får se hur det går.

Har haft två tuffa feberperioder, första tog runt 8 veckor och kortisonkur, andra svängen bara någon vecka, men det tar på. Crohns ställer till med mer och mer, snart måste jag ta itu med det på riktigt. Dey är jobbigt att bara få sköta magen mellan var 8-14 dag, varvat med flera gånger om dan...

Jisses, känner mig så dränerad!