Jisses, igen!

Jag vet inte hur många nätter på rad jag legat vaken nu. Tankarna snurrar och snor, kroppen värker på allehanda vis.

När till sist morgonen gryr är jag utmattad och tömd på energi. Förmiddagen går åt till att vakna, äta gröt och försöka få igång systemet, att inte sova timmetals där och då är det klurigaste....ögonen blytunga, det ringer i öronen, susar i kroppen.

Dagarna är intensiva på olika sätt, ingen är den andra lik. Den sista tiden har handlat mycket om problemlösning och konflikthantering vilket i sig kan vara givande och spännande om allt går åt ett gemensamt håll, om parterna dock talar samma språk men på olika vis då blir det genast klart utmanande att lyckas jämka.

Jag har alltid tyckt om och känt mig rätt bra på att få människor att känna sig hörda och förstådda, åtminstone innan livet sket sig. Nu är det en otrolig kamp att hitta den balansen igen, diplomati och att lyssna in hur personen behöver bli hörd för att känna sig förstådd. Att sedan få oförtjänt negativ kritik och rena påhopp tillbaka, gör att jag blir rätt ledsen.

Att skylla på att det går så fort i ens tankar, att andra inte hinner med och då får lov att förstå bäst de vill, är en klart udda tankegång kan jag tycka. Då känns det som om empati står tillbaka för egot.
Jag brukar verkligen lägga mig vinn om att försöka lyssna på vad folk säger, hinna med en tanke på vad de inte säger högt, och om det behövs så frågar jag,
-Hur tänkte du nu?
Sedan kan man därefter inte lägga in för personliga värderingar och dra förhastade slutsatser och bestämma sig för tex hur den man pratar med mår, och lägga sig i hur personen handskas med måendet. För min egen del så har jag värk i princip alla dagar året om, men jag blir fullständigt galen och ledsen om någon bestämmer över mitt huvud vart min kapacitet räcker, då känner jag mig omyndigförklarad, borträknad, värdelös...jag vill i vart fall ha frågan! Och efter den tankegången försöker jag att behandla andra.


Våren och därefter sommaren är i antågande, det kliar i händerna efter jord, blommor...gräva, bygga...påta eller sitta ute i solen med en kaffe och njuta. Vi brukar försöka passa in några dagar hos pappa och hjälpa till med veden, kapa, klyva och trava. Hårt och slitigt arbete som är otroligt skönt för sinnet att göra. Jag vilar många ledsna tankar då kroppen får jobba ordentligt. Sedan får man handskas med värk och annan skit därefter.

Nej ni, om 4tim är vi hos vetrinären med lilla damen och det kan kanske vara bra om jag sov en liten stund, försöka få dygnet att vända, att få sömnen på rätt tid igen vore klart trevligt.

God morgon eller sov gott
<3

En fyrfoting, en tvåbenting..

Så är lyckan gjord

?????

Nu får ni ursäkta mig...

Likt de stora isarnas brutala uppbrott, rumlande, dånande tordönstötar...ett gutturalt vrålande där de likt ystra vårkalvar tumlar utmed trånga raviner, genom nipor och näs. Äntligen fria, runt de tumlar, stöter i stränder och klippor, blir fast igen...i väntan på att fler block kommer och kan knuffa dem vidare, i väntan byggs isberget på hög, skaver, bryter, bänder.....

Kände mig lätt poetisk denna morgon när tarmarna meddelade att väntan var över, ärendet var färdigbehandlat och nu väntade på avgång....Denna gång var väntetiden 9 dagar, och har inkluderat flera försök att snabba på processen medelst dryckjom i onämnbar konsistens och smakligare choklad, utan vidare resultat.

Att jag nu får lida en jävla massa kval av kramper och smärtor, krypa till korset och be om en kemikaliedimma, är sådant man får ta.

Nu inväntar vi morgonens frukostbricka och vem vet, där kanske finns både gröt och ägg.

Solen skiner visst därute.

Skillnaden mellan att skriva blogg och göra fb-inlägg är rätt hårfin ibland. Generellt känner jag att fb blir otroligt personlig och har så direkt genomslag, beroende på vad som skrivs. Många som läser kanske inte ens känner en privat, utan mer vet vem man är eller känner en ur ett annat sammanghang.

Jag brukar försöka hålla Lena privat ur ögonen på gemene man, tycker att det är lite jobbigt med att somliga ska, förstå ,hur man mår, och ge en massa goda råd...eller för den delen, lägga en egen värdering i hur mycket jag orkar och så utesluta mig från ett och annat...då blir jag rätt leds och ilsk, frågan kan jag väl ändå få.

Söndag idag, lunchen har just landat och det är som gruvansamt med födointag. Sopporna är smakliga, men all mat / dryck genererar kramper och smärtor, då får jag lov att ringa på sköterskan och så blir det en Ketoganspruta :-/

Även om jah brukar försöka hålla en positiv tankegång, vara stark och ambitiös, så känner jag mig lite liten just nu. Liten och gnällig...haveri!

Avnjuter en 2 rätters lunch..

Faktum är att dessa soppor är välsmakande, fast de ser supertråkiga ut.

Lever på näringsdropp och flytande energiberikad kost.

Ligger och tänker lite, haft besök just av doktorn och många tankar blev det.

Beslutet blev i vart fall tarmvila och dropp för att se om smärtorna ger sig.

Hemma står nya bilen och myser minsann och jag kunde inte vara med och hämta upp den, utan det fick Fredrik ordna själv. Solen verkar skina bakom persiennen...men här inne, här är det mulet