Nu är jag både mamma till en fru och fru själv ????

Min tös gifte sig första lördagen i Juli och jag gifte mig i Attmars kyrka sista lördagen i Juli.

En GALET stressig vecka som rundades av i panik och goda vänners otroliga ovärderliga hjälp. Bröllopet blev magiskt och festen varade fredag lördag söndag.

Finns egentligen Hur mycket som helst att skriva men det får bli senare. Bjuder på någon bild i alla fall.

//Hur det var först....//

Det bor en sorg i mitt hjärta, trevande lägger den sig inne i de mörka kamrarna.

För varje hjärteslag följer den med på en resa runt i ens kropp, in i alla organ och letar efter fler ställen att bo på.

du dunk .... du dunk..... fortare och fortare kramar hjärtat åt om sorgen, håller den hårt , kramar.

du dunk .... du dunk.....bröstkorgen räcker inte till, den sprängs, är för trång ... du dunk .... du dunk.....
Inget ryms inuti dess skyddande hölje
Det gör ont
du dunk .... du dunk.....luft luft luft!
Jag går sönder.....läpparna sticks
lungorna pressas ihop för hjärtat hinner inte med ....du dunk .... du dunk.....luft luft luft !!!!

Aaaaaaaahhhhh äntligen lite befrielse
du dunk .... du dunk.....rösten släppte lite på trycket, ett ljud långt bortom vanlig smärta och förstånd....du dunk .... du dunk.....
sorgen bökar och försöker komma till ro, men den är för vass, ovan och ny.

Ännu ett tag är den svår att husera i kroppen och i sinnet.
Ingen känner dess vägar.

du dunk .... du dunk.....

I sömnen smyger den dig även in i drömmarna försöker ibland ge minnen att glädjas åt.....
Stanna kvar hos mig ropar munnen högt och förtvivlat, stanna stanna stanna

Förkrossande tårar strömmar, ett brutalt söndertrasande ylande klagande läte från boet av sorgen inne i hjärtat vältrar sig ut mellan mina läppar.....läpparna spricker jag biter mig i tungan...... du dunk .... du dunk.....luft luft luft

Kan inte hejda floden nu

Kan inte stoppa mörkret, oförstående hör jag vad ni säger, han är borta, men jag bara glider iväg.

Jag spolas in i mig själv, tumlar runt och slåss på, klöses av sorgen låses in i mitt huvud och kvar fanns ett skal av en människa, en rest.

Kroppen kopplas bort , den behövs/ryms inte, sorgen har växt sig för stor;

Andning fick tillåtelse att fungera men bara nästan annars kom sorgen med en kvävande filt.

Muskler och reaktioner fanns det inte en tanke på att sorgen skulle ödsla energi på att de skulle fungera. Som slappa likdelar utan respons låg dom där vid mig, obrukbara

Äta behövdes inte tycktes det så det sorteras bort. Minnet mindes bestämt så snart någon erbjöd mat att jag nyss hade ätit gryta och ris, men tack som frågar......

Smärtförnimmelser i huden behöver du inte, utan de lagrar vi här på en hylla vid utgången så när sorgen släpper ut dig från hjärnan och in i din kropp så får du allt......allt....genast

Minnet det sätter sig sorgen och leker med det och inte en minut blev den andra lik. Sudda lite här och flytta om dagar där. Klart var att inget hänt.....präst, varför då?

Sen....
Sen när sorgen släpper tillbaka mig in i min kropp igen så blir allt för en sekund uppenbart, Anders....anders och nu växer en tsunami av urkraft och kärlek, jag vill träffa min Anders och det är nu....tårarna och snor blandas med svett.

du dunk .... du dunk.....du dunk .... du dunk.....

Luften tar slut, mörkret sluter sig sorgen pyser ut som ett vrål av hulkningar och fruktansvärda ljud. Kroppen ger upp.....

Allt försvinner igen

Om om om igen.

Hudlös ligger du blottad nu börjar sorgen tränga ut genom dina porer likt taggtråd.

du dunk .... du dunk.....du dunk .... du dunk.....

//
LME

//sorgehjärta,
-Hur det var först//

Det bor en sorg i ett hjärta, trevande lägger den sig inne i de mörka kamrarna.

För varje hjärteslag följer den med på en resa runt i ens kropp, in i alla organ och letar efter fler ställen att bo på.

du dunk .... du dunk..... fortare och fortare kramar hjärtat åt om sorgen, håller den hårt , kramar.

du dunk .... du dunk.....bröstkorgen räcker inte till, den sprängs, är för trång ... du dunk .... du dunk.....
Inget ryms inuti dess skyddande hölje
Det gör ont
du dunk .... du dunk.....luft luft luft!
Jag går sönder.....läpparna sticks
lungorna pressas ihop för hjärtat hinner inte med ....du dunk .... du dunk.....luft luft luft !!!!

Aaaaaaaahhhhh äntligen lite befrielse
du dunk .... du dunk.....rösten släppte lite på trycket, ett ljud långt bortom vanlig smärta och förstånd....du dunk .... du dunk.....
sorgen bökar och försöker komma till ro, men den är för vass, ovan och ny.

Ännu ett tag är den svår att husera i kroppen och i sinnet.
Ingen känner dess vägar.

du dunk .... du dunk.....

I sömnen smyger den dig även in i drömmarna försöker ibland ge minnen att glädjas åt.....
Stanna kvar hos mig ropar munnen högt och förtvivlat, stanna stanna stanna

Förkrossande tårar strömmar, ett brutalt söndertrasande ylande klagande läte från boet av sorgen inne i hjärtat vältrar sig ut mellan mina läppar.....läpparna spricker jag biter mig i tungan...... du dunk .... du dunk.....luft luft luft

Kan inte hejda floden nu

Kan inte stoppa mörkret, oförstående hör jag vad ni säger, han är borta, men jag bara glider iväg.

Jag spolas in i mig själv, tumlar runt och slåss på, klöses av sorgen låses in i mitt huvud och kvar fanns ett skal av en människa, en rest.

Kroppen kopplas bort , den behövs/ryms inte, sorgen har växt sig för stor;

Andning fick tillåtelse att fungera men bara nästan annars kom sorgen med en kvävande filt.

Muskler och reaktioner fanns det inte en tanke på att sorgen skulle ödsla energi på att de skulle fungera. Som slappa likdelar utan respons låg dom där vid mig, obrukbara

Äta behövdes inte tycktes det så det sorteras bort. Minnet mindes bestämt så snart någon erbjöd mat att jag nyss hade ätit gryta och ris, men tack som frågar......

Smärtförnimmelser i huden behöver du inte, utan de lagrar vi här på en hylla vid utgången så när sorgen släpper ut dig från hjärnan och in i din kropp så får du allt......allt....genast

Minnet det sätter sig sorgen och leker med det och inte en minut blev den andra lik. Sudda lite här och flytta om dagar där. Klart var att inget hänt.....präst, varför då?

Sen....
Sen när sorgen släpper tillbaka mig in i min kropp igen så blir allt för en sekund uppenbart, Anders....anders och nu växer en tsunami av urkraft och kärlek, jag vill träffa min Anders och det är nu....tårarna och snor blandas med svett.

du dunk .... du dunk.....du dunk .... du dunk.....

Luften tar slut, mörkret sluter sig sorgen pyser ut som ett vrål av hulkningar och fruktansvärda ljud. Kroppen ger upp.....

Allt försvinner igen

Om om om igen.

Hudlös ligger du blottad nu börjar sorgen tränga ut genom dina porer likt taggtråd.

du dunk .... du dunk.....du dunk .... du dunk.....

//
LME