....igen

Sömnen gäckar mig och har gjort någon vecka nu.

Idag var jag åter till reumatologen för smärtlindring vilket innebär kortisonsprutor i olika leder. I augusti SI led höger samt utsida höft, för 2 veckor sedan ovansidan handleden på bägge händer och idag SI led höger, utsida höft på båda sidor.

Injektionerna är otroligt smärtsamma men över på en kort stund. Jag har en riktigt fin doktor både på reumatologen och på medicin så jag känner mig oftast både lyssnad på och behandlas klokt och med respekt.

Snart är det dags för julen igen och det är lika jobbigt som de sista 4 åren. Ännu en jul utan sonen och kort efter jul skulle han fyllt 23år, den 5e födelsedagen vi blivit berövad att få fira med honom. Känns ju inte som om han är borta, borta på riktigt....känns som om jag går och väntar på honom varje dag. Kollar på fb och i telefonen och det känns som om att han strax hör av dig.

Tiden är underlig, ett märkligt fenomen som på ett sätt flyger på ett annat är segt som tjära. Dagarna passerar och jag har kämpigt med att skilja dem åt. Det är tufft att minnas saker, händelser på specifika tider och datum. Det är svårt att finnas till och att leva i denna kropp och i denna verklighet.

I tanken är allt så annorlunda.

I min första tanke på morgonen är allt helt annorlunda.
Där finns röster och ljud, som nu har tystnat.
Där finns en kropp som lyder och är stark.
Där finns min urkraft kvar liksom glädje och inspiration.
Tills jag vaknat till lite, sträcker på mig och lyssnar ....och inget
Sätter mig upp .....Kroppen protesterar, och den blöta mörka filten lagt sig bekvämt på plats, fördunklar sinnet...orken...glädjen.

Att man mister nära och kära det hör till livet. Somliga går väldigt unga redan innan deras liv ens fått börja, innan man ens fick en chans att lära känna den där lilla människan. Andra rycks iväg senare och somliga lever ett långt liv. Oavsett vilket så saknas dom oss, det skär alltid i hjärtat att säga farväl.
Jag blir så arg när jag får höra alla dessa varianter på att Gud tar de bästa unga , man har fyllt sin mening med livet...osv.
Jag är kanske otroligt egoistisk men jag vill faktiskt inte ta farväl av någon nu på ett tag , jag vill hinna andas, sörja och kanske läka.

Dessutom finns det i min värld inte en enda anledning och förklaring till varför jag tex. miste min bror och min son....så det så.

Vi har på så kort tid här i livet mist bror, son , morbror, nära släktingar, farmor, svärmor, och flera med dom. Det är för mycket, helt åt helvetet för mycket.

Nu får jag försöka stänga av kontoret och blunda, se om sömnen kommer en stund.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ibland bara drabbar verkligheten en så otroligt hårt. Trots att viljan finns, så bara kapsejsar kroppen. Jag lyckas mer och mer sällan vinna med tjuren/trots och vilja. ? Blir så otroligt otroligt ledsen och känner mig rätt värdelös ??? I må...

Vårvindar friska Solsken och världens blåsväder, smältvatten och slask, porösa snökanter och ute på Ljungan glider majestätiska svanar omkring. Idag går jag sakta, försiktigt med mjuka rörelser och inga häftiga vridningar . Klarar mig utan s...

Så känns det när masker faller och sanningen visar sin fula nuna . När verkligheten träder in, obönhörlig och brutal. Känns som om jag sprungit gatlopp.... inför skrattande pekande folkmassor, avslöjad och avklädd. När fasaden inte klarar ...

Idag är det en sån dag... eller kväll. Hittade bilder på mitt sovrum då det bär inrett med saker efter farmor och farfar. Jag älskar att omge mig av saker med mening, minnen eller dess funktion. ...

Vilken dag, snacka om att kroppen och huvudet behöver vila. Igår kraschade jag totalt mentalt efter en fråga om min son, jag var inte förberedd på den alls och sorgen övermannade mig totalt. Soffan varvat med promenader med en fortfarande ic...