Just varit ute med vovven

Rundade huset och såg min moster ligga på backen! Trots att traktorn tömt på massor av småsten s grus, så är det snorhalt
Tack och lov så reste hon sig upp och hade i vart fall inte brutit något, och det verkade ha gott hyfsat.

Att lägga grus på blankis kan kanske fungera under däcken på ett tungt fordon som pressar ner gruset i isen lite. Men när en annan kommer och går, så ligger det bara upp på och ger en falsk säkerhet, för det är lika halv under ändå.

Haft besök av en barndomsvän, fikat och pratat lite, väntar in flera främmande senare idag och ikväll ska jag se om vi ska gå och hälsa på moster lite :-)

Känns som om dagarna framåt är helt lagom, klappinslagoning, pappa besök söndag, lilla julafton måndag och en stående inbjudan på lut också.

Nu blir det lite vila och en bok!

Får jag vara så förmäten
Så mycket snurrar
Vill inte såra eller kliva på omtänksamma tår

Att få lov att krypa in i sitt skal, låta omvärlden få finnas där som ett levande brus. Vet att det bara är att sträcka ut handen, så når jag alltid någon.

Dessa helgdagar till efter 13dagen, är dagar då jag inte riktigt orkar med. Jag halkar tillbaka och ner igen

Har flera fina vänner, en fin familj omkring. Alla blir så förskräckta när jag, som ifjol, ville vara ensam hemmappå julaftonen. Men det kändes riktigt och bra.

Julaftonen är ju en dag med glädje och gemenskap, och om jag känner att jag inte riktigt kan vara med och dela på det utan istället känna mig trött och ledsen, då är det skönast att vara hemma i soffan.

Vill kunna bli ledsen, utan att känna att folk blir förskräckta och bekymrade. Det är lugnt, tårar faller i vart fall flera dagar i en vanlig vecka med.

Vill kunna ha möjligheten att, utan annat än förståelse, välja att vara hemma eller borta.

Detta året går från svårt till riktigt mycket jobbigare än ifjol på något vis. Saknaden är så enormt tydlig, skarp och vass. Förlusten vi gjort bränner som tänd bensin på huden. Känslorna blir så stora och svårbehärskade att det är svårt att vara bland folk vissa stunder, samtidigt är det skönt att se fram mot lagom mycket besök och att bli hembjuden runt om.

Kan inte fullt sätta mig in i hur Annika har det. Visst, även jag har mist en bror, också min ende bror. Jag var dock vuxen då, med en man och barn att ta ansvar för. Jag bodde inte hemma och såg hur föräldrarna mådde varje dag. Förstår att hon också sörjer för vår skull, och för sin egen. Vet att hon verkligen försöker stötta sin far hela tiden och det tar ju också på hennes krafter. Jag har även sett att hon är i grunden en urstark personlighet, precis som min farmor. Trots sjukdomar och motgångar så orkade hon vidare. Att Annika har sin Mikael är en välsignad tur, det kompletterar varandra bra och han är så fin med henne.


Idag är första dagen hemma från hälsohemmet och den tiden har rört om massor i huvudet. I 3 veckor har jag endast fokuserat på mig själv, alla i personalen med. Man ska hela tiden känna efter, och lära känna kroppens signaler.

Det blir min största läxa tror jag.

Tycker inte man ska känna efter alla dagar, har ju den meningen med mig från omgivningen i viss mån med.

Vill göra allt man ska göra, förväntas göra, brukar göra, måste göra

Vet att sträcker jag ut handen så finns där familjen, vänner
Bara tanken kan räcka långt, att vissheten ger mig lugn. Vissa dagar är det allt som behövs.
Andra dagar känns allt lättare, roligare och att åka runt och hälsa på är underbart

Problemet är att jag vill kunna bestämma över insidan på min skalle.

Kanske är jag förmäten, som på vissa sätt skjuter ifrån mig kärlek och stöd. För det gör jag inte. Vill ha det lite på avstånd, kunna avgöra när jag vill ha det, åtminstone när allt är så tungt just nu.

Kanske finns det tår som kände sig kliven på, det var inte min mening och inte min avsikt.

Måste bara, utan värdering, få tömma huvudet på allt, så kanske något landar på rätt plats

Ser fram mot den planeringen vi har ännu så länge dessa dagar, så får jag ta dagarna som de kommer lite.