Den första december tar jag nya steg i livet, något som känns otroligt spännande!

Julen närmar sig med stormsteg och igår pratade jag med en tjej som bara bubblade och längtade, som frågade om jag också tyckte om julen.... Vad ska jag svara på det?

Försökte förklara men orden lät helt fel, och känslorna höll på att övermanna mig, tårar på lut då minnen av glada barnaögon mött mina på juldagsmornar, gemensamheten när granen kläddes, Anders envetna tro på tomte och mirakel och noggranhet att traditioner följdes. Annikas och Anders kramar och glädje över gåvor.

Allt är ändrat nu, inget blir det samma.

Någonsin

Annika kämpar på, firar med sin micke, hans familj och hennes. Jag deltar när det passar in och någon form av jul och klappar blir det alltid liksom mat och lite pyntat.

Min sambo brukar fira jul med sin familj, sin brorsdotter. Jag har så svårt att delta, saknaden efter det som försvann gräver djupa hål inom mig. Jag vill inte delta och sitta med tårarna rinnandes. Det har hänt att jag sitter ensam på julaftonen, vilket känts helt ok och lugnt.

I år vet jag inte, inte alls

Först tar vi november, sedan nya steg första december, sen får vi se