Vilken dag, snacka om att kroppen och huvudet behöver vila.

Igår kraschade jag totalt mentalt efter en fråga om min son, jag var inte förberedd på den alls och sorgen övermannade mig totalt.

Soffan varvat med promenader med en fortfarande icke kry vovvedam blev det idag, tills maken ringde...

Han hade halkat och satt sig på foten så det klockade till...nu är foten röntgad och friad från skelettskador i vart fall, rejäl stukning var beskedet.

Nu blir det lite vila

Igår kraschade världen på nytt

Ångest och gråtattack , smärtan blir ohanterbar och luften tar slut.

Saknar min bror , min son, min farmor...... men även morbror, andra nära och släktningar till mitt ex.

Blir så trött i själen, alla dessa som går bort. Visst somliga går med ålderns rätt men andra bara försvinner och i förtid.

Det som gör väldigt ont är väl att alla dessa som lämnar oss glöms bort av en del. Det är både egoistiskt och orimligt att tro att de ska minnas och sörja som jag gör.

Jag blir fullständigt livrädd av dessa gråtattacker, just känslan att de aldrig tar slut att jag hamnar på psyk igen. Jag stänger av känslor när någon berättar något svårt, empati gör ont och just att gråta med någon känns helt omöjligt.

Idag är det en mental vilodag efter igår. Känner mig både tom och trött samtidigt som att det är ostabilt och darrigt inuti.

Urk