Nu får ni ursäkta mig...

Likt de stora isarnas brutala uppbrott, rumlande, dånande tordönstötar...ett gutturalt vrålande där de likt ystra vårkalvar tumlar utmed trånga raviner, genom nipor och näs. Äntligen fria, runt de tumlar, stöter i stränder och klippor, blir fast igen...i väntan på att fler block kommer och kan knuffa dem vidare, i väntan byggs isberget på hög, skaver, bryter, bänder.....

Kände mig lätt poetisk denna morgon när tarmarna meddelade att väntan var över, ärendet var färdigbehandlat och nu väntade på avgång....Denna gång var väntetiden 9 dagar, och har inkluderat flera försök att snabba på processen medelst dryckjom i onämnbar konsistens och smakligare choklad, utan vidare resultat.

Att jag nu får lida en jävla massa kval av kramper och smärtor, krypa till korset och be om en kemikaliedimma, är sådant man får ta.

Nu inväntar vi morgonens frukostbricka och vem vet, där kanske finns både gröt och ägg.