Så känns det när masker faller och sanningen visar sin fula nuna .

När verkligheten träder in, obönhörlig och brutal.

Känns som om jag sprungit gatlopp.... inför skrattande pekande folkmassor, avslöjad och avklädd.

När fasaden inte klarar av att stå upp, när man inte längre klarar av att vara duktig... stå ut...rycka upp sig.

När man kisande ser på TV genom strilande tårar i försök att ignorera och förtränga

Naken

När man försöker kliva upp, resa sig ur fåtöljen.. ..benen krampar, armen.... som om jag hade lava i nervbanorna, taggtrådar istället för muskler

Yrsel, smärta..... ilskna tårar

Blir otroligt leds när kroppen sviker, när inte hjärnan kan tvinga den till lydnad och hålla allt inom kontroll.

En orolig make som spurtar efter smärtstillande och ser mig, genom alla fasader....alltid igenom allt och alla försök att spela teater. Älskar mig, hjälper och finns.

Men.... jag vet ju också att imorgon är en ny dag och än så länge går dessa smärtgenomslag tillbaka och kan ge mig lov att vara jag igen, ett tag.

Jag ska bara komma ihåg att jag inte längre är jag rent fysiskt

Ofta inte heller mentalt, kanske min personlighet är som vanligt jag vet inte

Naken

Så känns det