Tänk om man någonsin skulle lära sig.

Att viljan och pliktkänslan ska vara större än förnuftet.

Kroppens energier är nu på botten, kanske är det minus till och med. Min fysiska kapacitet sviktar och värken är handikappande. Om jah stöttar benen med kryckor, då får min whiplash ett bryt istället... Jisses så otroligt leds jag blir.

Insidan på skallen är ett kapitel för sig...minnen efter älskade Anders, broder Micke....farmor...allt blandar sig med besvikelsen över kroppen, frustation över boendet....oförmåga att hålla fast och minnas. Rätt vad det är har jag glömt bort en hel dag, vecka eller årstid...tårar rinner dessa gånger då F kärleksfullt stryker mig över kinden, och berättar det jag glömt, påminner mig, håller om och låter allt sno till sig igen.

Har nu jobbat 50% sedan i höstas, som alla normala gör, jobbar.... Jobbet bjuder på utmaningar för insidan på skallen mestadels, men det blir en hel del promenerande också, vilket är slitsamt. Nu är jag oftast ledig varannan dag för att ladda batterier och fylla på ork, men då blir inget gjort hemma just :-/ vi får se hur det går.

Har haft två tuffa feberperioder, första tog runt 8 veckor och kortisonkur, andra svängen bara någon vecka, men det tar på. Crohns ställer till med mer och mer, snart måste jag ta itu med det på riktigt. Dey är jobbigt att bara få sköta magen mellan var 8-14 dag, varvat med flera gånger om dan...

Jisses, känner mig så dränerad!