Halv två på natten och jag känner mig rätt kass och uppgiven.

Lyssnar på klockan som tickar, brummandet från min tryckavlastande luftmadrass. Personalen som stökar för fullt, ingen rast ingen ro där.

Åter igen har jag fått kapitulera för sjukdom och smärta, fått åka in på sjukhuset för hjälp att rida ut stormen, få skovet att plana ut lite. Vid min sida fanns och finns F, panna mot panna, en smek över en tårstrimmig kind, lugnande ord och närhet. Var med tills besked kom och sprutan gedd, försäkrar sig om att jag har det så bra det går innan han lämnar mig för att åka hem och sova.

Nu har jag nyssens blivit mottagen på avdelningen, väl omhändertagen och de kollar även över små detaljer som är viktiga för mig. Vet inte om jag ska skratta ellet gråta, det är väl tragiskt egentligen men här minns personalen mig med namn, min sjukdom och lite annat vilket skänker sådan ro.

Nu ska jag försöka ge sprutan jag nyss fick en chans att verka, blunda och fokusera på inget.

Nattens syster, en stor blond och blåögd man som jag träffat många tidigare sjukhusnätter, en Syster Viking!