Sitter i soffan helt utmattad efter en intensiv dag.

Anders har varit så påtaglig hela veckan, varje dag har på något vis rört honom. Allt kulminerade efter allt med Facebook igår och så besök hos en vän och mera prat om Anders olycka och dessutom hur jag mådde efter. Väl hemma igen och i säng för natten så orkade jag inte stå emot, hamnade i otroligt bakslag med gråt gråt gråt långt in över natten.

När sorgen bryter ut så där, så får jag svårt att hålla isär allt. Åren blir till timmar och alldeles nyss jag satt i ambulansen och tårarna trillade i ditt hår, som jag smekte din kind som jag pratade och inte förstod att du var borta.

Det känns som nyss till satt där på akuten i ett rum utan luft, väntade på något som redan var försent, inget var ju som förut. Personalen som kom med te och ett fat med små smörgåsar, vatten. . . Som om vi kunde äta? Vi satt där och väntade, grät, chockade, förstörda och trasiga.

Till sist skulle vi få säga Hejdå. .

Ner i källaren åkte vi med hissen, stackars lilla gumman min var också med, men tror att hon behövde se Anders för att förstå. Jag förstod inte, allt var tvärstopp och blockad. Pratade och resonerande med honom.

Du såg så hel och fin ut, en blåtira bara. . . Gud så jag samtidigt som jag var lättad över att du inte gjort dig mer illa i ansiktet, önskade att jag kunde se alla skador för att begripa hur det kunde gå så illa.

Så det är bakslag, men måste ju orka. Känns som om att man ska göra det efter snart 2 år. Blir trött i själen och all energi rinner ur, bara försvinner totalt.

Parallellt med allt jobbigt och svårt så sker det positiva saker med huset och sakta sakta händer det roliga saker där.