Att leva med kroniska sjukdomar är något man tänker sig vid.

Visst kan jag bli gnällig och bitter ibland när kroppen värker, magen strejkar och huvudet bultar. Samtidigt så vet jag ju ändå vad som är fel och jag har diagnos.

Det finns många som har doktorer som inte lyssnar, eller att man själv bara mår dåligt och inte vet varför. Jag kan inte tycka att det är mer synd om mig än med någon annan som mår dåligt, allt är otroligt individuellt.

Jag är opererad för trånga partier i olika delar av tarmen. Det i sin tur kan ge fler trånga partier i själva ihopkopplingen., men tanken med operationen är ju att underlätta, mående, funktion i tarmen och efter 2a operationen fick jag runt 5-6 överkomliga år, sedan kom op 3 och efter den något år av bättre funktion i tarmen.

Nu är det 14 år sedan jag fick min diagnos med Crohns.

Jag äter mediciner varje dag för att hålla skoven i schack, ibland måste jag vara på sjukhus för att låta tarmen vila genom att fasta och få dropp i några dagar. Ibland får jag vara inlagd på sjukhus på grund av smärtor. De kommer från sammanväxt i tarmar från operationer och inflammationer. Allt går att lära sig leva med, men man kan ändå bli rätt leds

Just nu har jag en rätt svår period. Under ca 2-3 månader har jag inte kunnat sköta magen med någon ordning. Dricker laxerande upp till 3 gånger om dagen, men får endast gå på toa kanske var 8e dag eller mer sällan ibland. När jag väl får gå kan det bli på tok för jobbigt, enorma smärtor och kallsvettig. Idag är en sådan dag, dessutom har jag värk lite varstans.

Skit prat helt enkelt.