Vaknade osedvanligt pigg idag, före 8!!

Nu är det kaffe och paket inslagning i köket :-)

Fredrik sitter här också och det är rätt mysigt att sitta så här.

Shakira tycker däremot att vi är super tråkiga och försöker med alla leksaker få lite uppmärksamhet!

Just varit ute med vovven

Rundade huset och såg min moster ligga på backen! Trots att traktorn tömt på massor av småsten s grus, så är det snorhalt
Tack och lov så reste hon sig upp och hade i vart fall inte brutit något, och det verkade ha gott hyfsat.

Att lägga grus på blankis kan kanske fungera under däcken på ett tungt fordon som pressar ner gruset i isen lite. Men när en annan kommer och går, så ligger det bara upp på och ger en falsk säkerhet, för det är lika halv under ändå.

Haft besök av en barndomsvän, fikat och pratat lite, väntar in flera främmande senare idag och ikväll ska jag se om vi ska gå och hälsa på moster lite :-)

Känns som om dagarna framåt är helt lagom, klappinslagoning, pappa besök söndag, lilla julafton måndag och en stående inbjudan på lut också.

Nu blir det lite vila och en bok!

Får jag vara så förmäten
Så mycket snurrar
Vill inte såra eller kliva på omtänksamma tår

Att få lov att krypa in i sitt skal, låta omvärlden få finnas där som ett levande brus. Vet att det bara är att sträcka ut handen, så når jag alltid någon.

Dessa helgdagar till efter 13dagen, är dagar då jag inte riktigt orkar med. Jag halkar tillbaka och ner igen

Har flera fina vänner, en fin familj omkring. Alla blir så förskräckta när jag, som ifjol, ville vara ensam hemmappå julaftonen. Men det kändes riktigt och bra.

Julaftonen är ju en dag med glädje och gemenskap, och om jag känner att jag inte riktigt kan vara med och dela på det utan istället känna mig trött och ledsen, då är det skönast att vara hemma i soffan.

Vill kunna bli ledsen, utan att känna att folk blir förskräckta och bekymrade. Det är lugnt, tårar faller i vart fall flera dagar i en vanlig vecka med.

Vill kunna ha möjligheten att, utan annat än förståelse, välja att vara hemma eller borta.

Detta året går från svårt till riktigt mycket jobbigare än ifjol på något vis. Saknaden är så enormt tydlig, skarp och vass. Förlusten vi gjort bränner som tänd bensin på huden. Känslorna blir så stora och svårbehärskade att det är svårt att vara bland folk vissa stunder, samtidigt är det skönt att se fram mot lagom mycket besök och att bli hembjuden runt om.

Kan inte fullt sätta mig in i hur Annika har det. Visst, även jag har mist en bror, också min ende bror. Jag var dock vuxen då, med en man och barn att ta ansvar för. Jag bodde inte hemma och såg hur föräldrarna mådde varje dag. Förstår att hon också sörjer för vår skull, och för sin egen. Vet att hon verkligen försöker stötta sin far hela tiden och det tar ju också på hennes krafter. Jag har även sett att hon är i grunden en urstark personlighet, precis som min farmor. Trots sjukdomar och motgångar så orkade hon vidare. Att Annika har sin Mikael är en välsignad tur, det kompletterar varandra bra och han är så fin med henne.


Idag är första dagen hemma från hälsohemmet och den tiden har rört om massor i huvudet. I 3 veckor har jag endast fokuserat på mig själv, alla i personalen med. Man ska hela tiden känna efter, och lära känna kroppens signaler.

Det blir min största läxa tror jag.

Tycker inte man ska känna efter alla dagar, har ju den meningen med mig från omgivningen i viss mån med.

Vill göra allt man ska göra, förväntas göra, brukar göra, måste göra

Vet att sträcker jag ut handen så finns där familjen, vänner
Bara tanken kan räcka långt, att vissheten ger mig lugn. Vissa dagar är det allt som behövs.
Andra dagar känns allt lättare, roligare och att åka runt och hälsa på är underbart

Problemet är att jag vill kunna bestämma över insidan på min skalle.

Kanske är jag förmäten, som på vissa sätt skjuter ifrån mig kärlek och stöd. För det gör jag inte. Vill ha det lite på avstånd, kunna avgöra när jag vill ha det, åtminstone när allt är så tungt just nu.

Kanske finns det tår som kände sig kliven på, det var inte min mening och inte min avsikt.

Måste bara, utan värdering, få tömma huvudet på allt, så kanske något landar på rätt plats

Ser fram mot den planeringen vi har ännu så länge dessa dagar, så får jag ta dagarna som de kommer lite.

Åtminstone finns här rätt märkliga ljus fenomen

När jag ligger här helt stilla och läser, så känner jag energierna i rummet. Vänliga men de är omkring

Tar upp kameran på skoj och ska foto lite på tok rätt ut i rummet. . . Och ser genom linsen och med blixten några märkliga fenomen.

4 bilder får ni att titta på, jämför spegeln på de två sista!
De två första är tagna precis efter varandra, den där bollen gled sakta nedåt från taket, långsamt och var rätt stor.

Så här ser mitt rum ut, sitter på min säng i ena hörnet av rummet, min rygg är mot väggen till toa och vill höger om mig är dörren mot hallen.

Och min gäst i rummet ville visst säga
Hej också. . .

Sista dagen på kursen, imorgon är det avslutning och att åka hem kvar

Rummet är städat
Allt är packat, utom ombyte

Känns både skönt och jobbigt att avsluta och åka härifrån. Dels är jag otroligt rastlös här nästan stressad och varför förstår jag inte, dels finns här föreläsningar, gympass och mycket mer bara att ta för sig av
Det finns inte direkt hemma, där får jag hitta det där många sagt, ta dig i kragen / ryck upp dig . . . Och försöka motivera mig vidare på denna vägen.

Jag tror stressen kommer av all inre oro och ångest. Vill ju inte släppa fram allt heller, inte inför dessa som också mår dåligt och har egna bördor att bära.

Jag vill verkligen inte fira jul. . . Vore det inte för att jag har min fina dotter så skulle jag lägga ner det helt. Får kramp i magen, halsen snörs åt när jag blickar bakåt och alla jular tidigare.

All glädje
All stress inför klappar
Tomte sökandet
Matplanering
Baket
Juldekorationer och granen
Morgonklapparna
Finkläderna
Barnens ögon och glädje över klapparna

Finns så mycket förknippat med julen. Anders var en stor förespråkare för traditioner, allt skulle vara som alltid. Inget fusk och tex plastgran. . .allt var viktigt för honom. Annika och Anders var båda roliga att ge klappar, de var verkligt glada för det de fick. Ibland var ju ekonomin mer än bedrövlig och nödlösningar blev svaret på klappar.

Anders var också riktigt noga med sin årliga "julgrans hämta" utflykt med morfar. Varje december skulle han dit för varm choklad i skogen. På senare år blev det minst lika viktigt som när han var runt 4 och kanske hade en annan uppfattning om äventyret i skogen. Morfar var lika glad och lite rörd över att stora pojken ville komma och gå ut i skogen.

Gud så jag saknar Anders!

Är också himla trött på kommentarer man får som
-Vad tror du Anders skulle tycka om du är ledsen hela tiden
-Tror du Anders skulle vilja att du inte firade jul

Han finns inte, !!!!!!
Han kan inte svara på det!!!!

Jag tror att om han miste sin syster, mamma eller pappa skulle han också vara ledsen och deppig. Inte tror jag att han skulle orka fira livets glada dagar och fortsätta helt som förr. . . Inte ännu. . Vet att han tyckte att julen inte kändes som förr, han var alltid lite nere vid jul, saknade sin morbror, gammalmormor och flera som gått bort

Det är ju inte ens 2 år sedan Anders olycka

Jag sörjer fortfarande, har inte kommit igenom de faser som min kontakt pratat om. Allt är fortfarande för svårt, tungt, ofattbart. Har svårt att berätta om olyckan, svårt att minnas den sommaren. . . Ibland kan jag inte ens ta hans namn i min mun och säga det högt.

Ibland känns livet och dagarna surrealistiska, på låtsas.

Hur kan dagarna gå

Blir jag brydd eller

Nej inte ett nå!

Stormen Ivar fällde en liten björk över min husvagn, som trots sin ålder både var välskött, fin och halv försäkrad. . . Får inte ut en krona!

När jag tog försäkringen så ville jag att den skulle täcka allt, eftersom jag har hyrt ut den och så. Ringde nu och kollade, och om blixten slagit ner och satt eld på den, då har jag fått ut något

Sur? Ja riktigt
Men jag får vara gnällig och tycka att allt annat går ju på tok så varför inte mera också.

Färdigt för främmande!