På väg hem igen

Besökt dotter och mågen, fikat riktigt gott och kollat gardiner.

Kikat på hockey för stund

Besökte Anders grav och satte dit massor av ljus och så en knippe hjärtan i kransen

Det var mycket idag

Skulle min lille baby överleva

Han var så liten, blå och kall.

Anders födelse blev dramatisk, ur alla synpunkter. För min del var det första babyn och en helt ny erfarenhet att vara på förlossningen.

Alla negativa tankar, all oro hur det skulle vara blev sanna. Har aldrig upplevt sådan kränkande behandling, utsatthet och förtvivlad smärta.

Mot slutet vet jag att de använde sugklocka och hängde över mig och tryckte på magen. Drog och slet i mig, klippte upp mitt underliv. Skräcken var totalt, fullständigt utslagen och så trött att jag inte brydde mig längre om något.
Till sist fick de ut babyn, efter två timmars dragande och slitande, tryckande och skrikande på mig;

-ta i nu!!!!
-krysta!!!!

... jag har läst i min journal, annars skulle allt fortfarande vara en evighetsjlång kamp utan slut, mest dimma, höga röster, massa folk som gräver i mig.
Minns att klockan var vid 21 och de bytte folk, den barnmorskan uppfattade jag som vänlig, men då var jag så borta att det redan var för sent. Sedan dimma. . .

00.54

. . . En pojke! Grattis, och så drog de iväg med honom.
Själv gled jag bara iväg, kroppen orkade inte mera, hjärnan strejkade. Då tvingas jag upp, in i en dusch
Ser blodet rinna efter låren, känner hur det svartnar. Orkar inget mer, vill dö, sova, vara ifred, vad som helst! Sedan svimmar jag.

Kvicknar till
Ligger i sängen, babyn i säng bredvid, lilla mirakel! Fikar, sedan upp på 4 bäddssal och domnar av.

Någon timme senare är det morgon och Anders, eller 248 som han fick heta ett tag, blev sjuk. Kräktes och kunde inte hålla temperaturen

Fick upp på prematuravdelningen och intensivvård.

Själv begrep jag verkligen inget, var fortfarande för trött och tagen. Hade inte förstått hur dålig han blev.

Dessutom var han född lite tidigt, runt 11 dagar.

Vägde 3110 gram och var 49 lång. Storlek 50 var för stort

På avdelningen fick vi besök av morbror, morfar, mormor alla glada över din ankomst, morbror tyckte du var så otroligt liten.

Väl hemma väntade en vagga snickrad av bonusfarfar, bäddad av farmor i vackert vitt, spetsar och ställd vid julgranen.

En snäll liten baby fick vi, som trots en jobbig start, växte och blev en stark och frågvis liten kille.

Petade på allt, undersökte
Tog isär satte ihop
Varför?
Hur
Kärleken till familjen
Pratsjuk

Fick en onödigt jobbig skolgång, så mycket elaka ord, hårda nävar. Att inte kunna försvara sig för att man bara får allt vänt och så var det hans fel att andra mobbade.

Till sist, 17 år gammal började livet le mot dig Anders. Trots en skakig start i ljusdal så fanns där otroliga vänner, det tillsammans med ny gamla vänner hemma gjorde ditt liv lättare och lugnare.
Att ha vänner från din tid på hockeyn här hemma gjorde mycket, liksom den vän du hade från ett var runt 9 och att få en bror. En storebror var något du längtat efter, morbror fyllde den biten tills du var 10, sen togs han från oss och den förlusten levde med dig i ditt hjärta.

Det var också skönt i mitt hjärta att du och syster också hade hittat tillbaka till samma fina relation ni hade innan skoltiden. Du var hennes andra hälft och stora stöd.

Julen kom och gick, du fyllde 18, idag fast för 2 år sedan.

Körkort och skogs-sm
Kärlek och vänner
Volvos och bus

Sedan skiljde jag mig från er far och flyttade 5 mil, blev tillsammans med en ny man och fick också många nya vänner och bekanta.

Du och syster var här och hjälpte mig renovera
Träffade Fredrik, accepterade honom
Livet började bli bra, på riktigt

Sen gick det åt helvetet

18 år, 5månader och 5 dagar fick vi låna dig, älska dig

Idag skulle det varit 20år.

Att leva med kroniska sjukdomar är något man tänker sig vid.

Visst kan jag bli gnällig och bitter ibland när kroppen värker, magen strejkar och huvudet bultar. Samtidigt så vet jag ju ändå vad som är fel och jag har diagnos.

Det finns många som har doktorer som inte lyssnar, eller att man själv bara mår dåligt och inte vet varför. Jag kan inte tycka att det är mer synd om mig än med någon annan som mår dåligt, allt är otroligt individuellt.

Jag är opererad för trånga partier i olika delar av tarmen. Det i sin tur kan ge fler trånga partier i själva ihopkopplingen., men tanken med operationen är ju att underlätta, mående, funktion i tarmen och efter 2a operationen fick jag runt 5-6 överkomliga år, sedan kom op 3 och efter den något år av bättre funktion i tarmen.

Nu är det 14 år sedan jag fick min diagnos med Crohns.

Jag äter mediciner varje dag för att hålla skoven i schack, ibland måste jag vara på sjukhus för att låta tarmen vila genom att fasta och få dropp i några dagar. Ibland får jag vara inlagd på sjukhus på grund av smärtor. De kommer från sammanväxt i tarmar från operationer och inflammationer. Allt går att lära sig leva med, men man kan ändå bli rätt leds

Just nu har jag en rätt svår period. Under ca 2-3 månader har jag inte kunnat sköta magen med någon ordning. Dricker laxerande upp till 3 gånger om dagen, men får endast gå på toa kanske var 8e dag eller mer sällan ibland. När jag väl får gå kan det bli på tok för jobbigt, enorma smärtor och kallsvettig. Idag är en sådan dag, dessutom har jag värk lite varstans.

Skit prat helt enkelt.

Omväxlande dagar

Ingen vinter mer än is och lite pudersnö

Haft en rätt jobbig eftermiddag, blev helt plötsligt trött och somnade och sov någon stund, klev upp och hela kroppen var knas, ont och slut, tårarna rinner och kraschar på soffan. Smörjer nacke och bakom öronen med voltaren och efter en stund lugnar det ner sig

Sett frejdigt skönt spel med småkronorna, vilken energi!