Hade lite bekymmer med min bil, som sonen skulle hjälpa mig med.

Höll på att dona med min lilla miniträdgård också, med rabatt skapande och liknande hyss.

Åh hjälp... bara att skriva juni 2012, gör att det börjar susa i kroppen, jag blir helt slut och mår illa. Trodde ju inte att det skulle bli så här himla jobbigt ju.

Börjar lite tidigare helt enkelt!

April 2012

Flyttade från Fränsta i febriuari och från 1a april så hade jag en egen lägenhet. Båda barnen ville hjälpa till att renovera och det kändes ändå skönt, för då var de inte alltför arg över flytten ändå.

INflyttningsfest den 28e april, då var min lägenhet helt renoverad och klar!

Maj 2012,  Anders blev uttagen till Skogs SM som skulle gå av stapeln i Linköping och han var helt enkelt tokglad och stolt över att ha blivit uttagen!

3 dagar var de borta och vi pratade på telen varje dag. När tävlingen var över på lördag, så var jag i F´s stuga och på hemväg, Anders surrade om alla moment, tävlingspoäng, tokfejl och annat... Massor av olika termer haglade värre än ösregna, han var stolt och glad över sig och sina kamraters framgångar och att de skulle norröver på nästa sväng, året efter. De hade haft en riktigt rolig sväng!

   Här är sonen i min motor, hemma hos Morfar i Vattjom, kröp upp i motorn "bara för att jag kan"... typ... retade F också när Anders kunde sträcka ner armen och nå genom motorn ner till gruset under... Då mådde Anders gott :-) Långa armar han sonen, lång och gänglig, lite som sin morbror var.

-- återkommer med en uppdaterad version och foton   

Gårdagens blogginlägg blev liute lustigt...

Det var ju LÖRDAG igår och söndag IDAG!      ooooops....    -vimsmaja!

I vart fall så blev det en riktigt mysig middag med dotra o mågen, F hade dukat fint med servetter och tänt ljus, sedan satt vi rätt länge och pratade. Maten verkade bli uppskattad i vilket fall, så roligt att få rå om dom.

HAde tänkt skriva av mig lite idag, men orden finns inte, hittar inte rätt i tankarna i vilken ordning jag ska börja.

Trodde verkligen inte livet kunde vara mer åt helvetet som det var när min bror dog för drygt 8år sedan.

Läser lite i min gamla blogg och har hittat lite osm jag kopierar av och sparar i min dator, bland annat detta :

--------

Tonåringarna:
Undrar hur många delar på en moppe som kan gå sönder jag?? Nu senast var det kopplingen som rasade... före det bytte vi kolvringar, vattenpump, luftfilter, bromsar, lyse....*suck* ska jag fortsätta?? Den som köper moppen av sonen får i alla fall i princip fabriksny!!! allt är snart bytt....
Tösen min hade bekymmer igår också... Allt hon ville var att få tag på ett par svarta leggings till sin blåa tunika igår, innan påskbuffén...och allt hennes mamma ville bry sig i var vem som skulle skala potatisarna... det hela slutade med trasiga nylonstrumpisar, jeanskjol och långa benvärmare till tunikan, samt en ilsken promenad över till en tjejkompis 3 km bort och så sket hon i påskbuffén... helt enkelt...*suck*

2009-04-06

Tonåringar...
*suckar*

Trodde min kompis överdrev när mina barn var små och jag tyckte livet var tufft med två små barn samtidigt, ålders skillnaden är inte mer än 1år 10mån. Hon sa då : "Små barn små bekymmer... stora barn stora bekymmer" Åh så jag tyckte hon hade fel då, inte kunde det väl finnas något som var tuffare än nattvak, feberheta ungar, magsjukor, snoriga näsor, skrapsår (även osynliga som krävde plåster), kolik bäbis..... osv...

Men jo, tyvärr.. hon hade rätt, det finns sådant som är "större bekymmer" än så... Jag menar en två-åring kan du bära, stoppa om, leka med, distrahera, förströ, mata med nappflaskan....
Testa det med en hormon stinn 15-åring som är högljudd, arg och lätt förvirrad...Som kanske vill ha en kram av mamma och sitta i soffan nära, eller så var det precis fel, "fattar´u inget du".... "helt körd eller"... dunder och brak och in på rummet så man tror övervåningen tänker ramla ner i huvudet på oss andra...
Så smyger man till dörren och lyssnar.. .och vad hör man?? Jo gråt, ilskna förtvivlade tårar som smyger sig fram, trots at man inte gråter som kille i tonåren...*suck* och jag vet att jag def INTE är välkommen in just då, i den gråt stunden, för pinsamt... Men väntar man en stund och smyger in med lite mjölk och macka...då får man en så mysigt leende och en kram.. då är genast allt bråk glömt... tills om 15 min då allt börjar om...
"små barn små bekymmer..."

2009-04-02

----------------------

Sitter och tänker, vad jobbigt och underbart den tiden ändå var.

Kände att man som mamma ändå hade en viktig del i barnens liv, även om de ville hålla en på distans emellanåt, så just att de ändå visste att man fanns där. Skulle så gärna ha pausat tiden runt dessa år med barnen mina, en tid då de var så i förändring från ena dagen till den andra, då de befäste sina personligheter och testade sina olika roller för att hitta rätt och upptäcka vem de var.

Att vara i tonåren gör ont, på många sätt. Samtidgit som man fortfarande växer och utvecklas, så tycker man att man har vuxit klart och är vuxen... Krocker ger som resultat utbrott, ilska och tårar, och någon nära som man tar ut det på, som mamman eller syster i detta fallet oftast. Annika fick sällan eller aldrig samma utbrott som Ante fick. Hon blev tjurig hon istället och lååååååååååååååååååååååång sur!

Ja ni, man vet vad man har men aldrig vad man får och inte heller vad som händer imorgon.

Försöker leva i nuet och inte jäkta fram något, men jag har ju så infernalikst bråttom jämt.... Bråttom att utföra saker, att hinna med, att ta på mig.... Har så svårt att lyssna på kropp och sinne och det kommer ju som en fetsmäll istället, är ju rädd att jag ska uppfattas som lat och slö... en sådan som aldrig ställer upp utan bara "skyller" på värk och tötthet, vill ju vara den som alltid finns för alla och orkar allt själv.

Har faktiskt kommit så långt att jag ändå haft vänner att be om hjälp med saker, och F ställer också upp fantastiskt bra, och jag har lovat att jag ska börja lyssna på mig själv mera...

- ska bara komma på hur man gör.