Åkte som sagt tidigare på en liten minisemester, som lika mycket är social träning för min del.

Har riktigt svårt med folksamlingar, då blir det panikångest attacker ibland.

I bussen ner så var vi endast 15 personer, och det var så lugnt och skönt i bussen! Väl nere så hade jag bett om assistans, så vi vart insläppta förbi alla som köade, och kunde utan stress och ångest komma ombord, så skönt!

På båten väntade skön musik, goa Elenor i Taxfreebutiken och så "The Legends" :-)

I hytten hade jag ordnat lite "grattis på födelsedagen" i förväg till F

  skumpa och frukt :-)

Tror båtresan berättar sig bäst i bilder... Jag menar, en tur på Finlandsbåten, är väl en tur på Finlandsbåten ;-)

The legends

  Natta mat, supergod kaffedrink

och en mindre god kaffedrink, med rom

Allt gick rätt bra ändå, utom på hemresan då vi skulle till kaffeet i fören och ta en lunchfika... dansbandsmusik och mycket folk, blev riktigt jobbigt, rusade storgråtandes bort därifrån och till toa en stund, för att sedan försöka gå tillbaka vilket inte gick så bra, utan det blev till hytten och försöka komma ur attacken så jag kunde gå iland från båten.

- Tänkte på hur mycket du skulle gillat att följa med och lyssna på musik, kanske mamsen kunde lura upp dig på dansgolvet med, för du gillade att dansa ju Antevännen min.

-Tänkte på julen då du var 15 snart 16, och på din syster som var 14, när Ni båda dansade "styrdans" i köket, Annika med sin M, och du med din E som senare kom att bli en god vän och stannde kvar i ditt umgänge.

Så det går inte en dag utan att Ni är i mina tankar ungarna mina.

Finns så mycket att säga, men så få ord som täcker det som vill ut.

maktlöshet

Ibland är jag rädd för att ringa till min Annika, av rädsla för att hon kanske inte svarar... och det kanske hänt henne något, samtidigt som jag vill höra hennes röst. Nu när hon just drabbats av ett tufft bakslag ytterligare, så lider jag så med henne, men maktlösheten slår mig så hårt, jag kan verkligen inget göra åt detta, mer än att finnas till så hon kan prata.

Fortfarande ibland, så får jag känslan av att jag sviker Anders... Jag har ju inte hört av mig eller pratat med honom, jag längtar ju så efter att få höra hans glada röst. Känns som om han är där på skolan med LUKe och glider runt.

Finns en strof ur en låt som vi spelade på begravningen... Den strofen gör mig så gråtfärdig, jag känner hur han när han var liten, gärna sov på min bröstkorg, känner tyngden av hans varma kropp...

.." Du vilar här på mitt bröst. För mig är du livet, men jag tar dig förgivet.

Förlåt jag kan vara dum. När du i stillheten tröttnar.

Men jag har dig.

Om ditt hjärta slår, kommer jag vara med dig vännen

vart du än går... "

Känner att man faktiskt tar så mycket för givet, vem vet vad som hände rom en minut, imorgon eller nästa vecka. När mina barn föddes, och genom deras rätt sjukdoms/olycksdrabbade uppväxt, så fanns aldrig tanken på att de inte skulle klara av allt som skedde, för så var det ju bara.

Annika har vi hållit på att mista just när hon hade lärt sig gå, och sen igen samma sommar, men då tänkte jag aldrig på döden, utan förlitade mig blint på sjukvården.

När så Anders började flänga runt i olika fordon, från moppe till bil, så var jag ju helt på det klara att olyckor sker, men räddningstjänsten och sjukvården räddar ju folk hela dagarna, så det var ju inget att oroa sig i onödan för. Han kraschade med moppen rätt rejält våren 2009, och fick in och akut operera sin krossade häl, med fula ärr som följd, något som han led av ordentligt efter det.

Det enda jag kunde göra för honom var ju att stötta med goda råd, övingskörning och förmanande.

Tänk så fel det blev ändå.

Så, jag försöker leva varje dag i nuet, inte ha för stor backspegel och jobbar på att se att framrutan faktiskt är större än backspegeln.

Varje dag är en kamp

Bara att ta sig ur sängen

Träffa folk

Ta en dusch

Bästa stunderna är de med Annika, när vi pratar, när hon sover över, när jag hör i hennes röst att hon är glad, när hon anförtror sig till mig.

Älskade ungar