Finns så mycket att säga, men så få ord som täcker det som vill ut.

maktlöshet

Ibland är jag rädd för att ringa till min Annika, av rädsla för att hon kanske inte svarar... och det kanske hänt henne något, samtidigt som jag vill höra hennes röst. Nu när hon just drabbats av ett tufft bakslag ytterligare, så lider jag så med henne, men maktlösheten slår mig så hårt, jag kan verkligen inget göra åt detta, mer än att finnas till så hon kan prata.

Fortfarande ibland, så får jag känslan av att jag sviker Anders... Jag har ju inte hört av mig eller pratat med honom, jag längtar ju så efter att få höra hans glada röst. Känns som om han är där på skolan med LUKe och glider runt.

Finns en strof ur en låt som vi spelade på begravningen... Den strofen gör mig så gråtfärdig, jag känner hur han när han var liten, gärna sov på min bröstkorg, känner tyngden av hans varma kropp...

.." Du vilar här på mitt bröst. För mig är du livet, men jag tar dig förgivet.

Förlåt jag kan vara dum. När du i stillheten tröttnar.

Men jag har dig.

Om ditt hjärta slår, kommer jag vara med dig vännen

vart du än går... "

Känner att man faktiskt tar så mycket för givet, vem vet vad som hände rom en minut, imorgon eller nästa vecka. När mina barn föddes, och genom deras rätt sjukdoms/olycksdrabbade uppväxt, så fanns aldrig tanken på att de inte skulle klara av allt som skedde, för så var det ju bara.

Annika har vi hållit på att mista just när hon hade lärt sig gå, och sen igen samma sommar, men då tänkte jag aldrig på döden, utan förlitade mig blint på sjukvården.

När så Anders började flänga runt i olika fordon, från moppe till bil, så var jag ju helt på det klara att olyckor sker, men räddningstjänsten och sjukvården räddar ju folk hela dagarna, så det var ju inget att oroa sig i onödan för. Han kraschade med moppen rätt rejält våren 2009, och fick in och akut operera sin krossade häl, med fula ärr som följd, något som han led av ordentligt efter det.

Det enda jag kunde göra för honom var ju att stötta med goda råd, övingskörning och förmanande.

Tänk så fel det blev ändå.

Så, jag försöker leva varje dag i nuet, inte ha för stor backspegel och jobbar på att se att framrutan faktiskt är större än backspegeln.

Varje dag är en kamp

Bara att ta sig ur sängen

Träffa folk

Ta en dusch

Bästa stunderna är de med Annika, när vi pratar, när hon sover över, när jag hör i hennes röst att hon är glad, när hon anförtror sig till mig.

Älskade ungar

 

gunilla

22 februari 2013 13:45

Förstår och känner med dig , min styrka får du ! Kram gumman <3

Lena

5 januari 2014 20:44

? kram

 

Carina Sundell

22 februari 2013 15:04

Mycket fint sagt! Precis så där är livet, man bara åker utan en tanke på allt hemsk som kan hända. Det finns verkligen ingenting vi omkring heller kan säga som lindrar. Det är också jobbigt. Jag fanns för dig igår, jag finns för dig idag, å jag kommer alltid finnas för dig min käre käre barndomsvän. Krammmm

Lena

5 januari 2014 20:44

? kram

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ibland bara drabbar verkligheten en så otroligt hårt. Trots att viljan finns, så bara kapsejsar kroppen. Jag lyckas mer och mer sällan vinna med tjuren/trots och vilja. ? Blir så otroligt otroligt ledsen och känner mig rätt värdelös ??? I må...

Vårvindar friska Solsken och världens blåsväder, smältvatten och slask, porösa snökanter och ute på Ljungan glider majestätiska svanar omkring. Idag går jag sakta, försiktigt med mjuka rörelser och inga häftiga vridningar . Klarar mig utan s...

Så känns det när masker faller och sanningen visar sin fula nuna . När verkligheten träder in, obönhörlig och brutal. Känns som om jag sprungit gatlopp.... inför skrattande pekande folkmassor, avslöjad och avklädd. När fasaden inte klarar ...

Idag är det en sån dag... eller kväll. Hittade bilder på mitt sovrum då det bär inrett med saker efter farmor och farfar. Jag älskar att omge mig av saker med mening, minnen eller dess funktion. ...

Vilken dag, snacka om att kroppen och huvudet behöver vila. Igår kraschade jag totalt mentalt efter en fråga om min son, jag var inte förberedd på den alls och sorgen övermannade mig totalt. Soffan varvat med promenader med en fortfarande ic...