Att glädjas och njuta är en vardagslyx.

Nu har vi landat hemma i vardagen igen efter att ha haft riktigt roligt i två dagar.

Jag har väl en mellandag idag, laddar inför en visning ikväll uppe i västra vilket känns roligt!

Anders är i mina tankar dygnet runt nu.
Drömmer så levande drömmar om inom, att han lever och mår bra, vill inte vakna utan bara fortsätta sova för att känna honom nära. När jag sen vaknar så känns det tomt och förvirrat, allt känns som om det ar på låtsas. . .
Svårt att göra saker, ta sig för, att vara glad tar massor av energi och efter att jag varit på besök tex så blir jag vansinnigt trött och sömnig. Samtidigt så behöver jag ju dessa glädjestunder för att ladda batterier lite.

Så denna underbara båtresa blev lite av allt, men mest glädjen över att jag fått rå om Annika och Micke, fått egen tid med dom.

Nu ska jag strax gå ut i solen med shakira och rasta henne.

Nu är man på väg genom Stockholms skärgård!

Vi har haft en skön kryssning, fast jag och Pip har inte sovit gott alls i våra bäddar. Betongkuddar! Dessutom tunna täcken . . .

Det blev ändå rätt lugnt , Annika och jag gjorde kväll vid ett och grabbarna en timme senare B-)

Nu vid två ska vi se på The Legends show, därefter är vi nästan inne i hamnen.

Så unnar jag mig en stund glädje med tösen,mågen och Pip.

igår söndag kom Annika och Micke ner till mig och så bjud vi till Birsta och handlade kläder, och träffade goa vänner. Dagen fortsatte med ett stopp hos moster och så fixa mer med vävstolen

Idag är vi på väg till Stockholm och en dygnskryssning på viking med Annika Micke och pip!
Ännu så länge har vi sovit, ätit, skrattat och mått gott, så skönt att få rå om dom båda en stund.

Även om jag har svårt att tycka att det känns bra att vara glad, så är ett sådant här tillfälle då det nästan går att slappna av rakt igenom och bara njuta.

Solen skiner och det stormar.. rätt surt måste jag säga, utan blåsten så hade man kunna vara ute idag och myst lite, laddat lite energi kanske.

Men jag klarar definitivt inte av blåst! Blir helt snurrig och får värk överallt känns det som.

Idag har vi satt upp lite tavlor i vardagsrummet och monterat en hylla i dotras sovkupén, blir rätt mysigt därinne kan jag tycka, och helt ok som gäst bädd! Har ställt in en liten present till henne som hon får nästa gång hon kommer och hälsar på/sover över, hon har ju sportlov denna veckan så det kanske passar in att komma hit en liten sväng, vem vet. Idag har hon åkt lastbil med M, och det lät som om det vart en fin tur :-)

Är rätt vankelmodig idag, mycket tankar och minnen som rullar in, gör sig påminda och så rullar vidare. Vissa minnen är tuffa och tunga, som Glenn´s röst när han ringde mig för att berätta om Anders. När det minnet trillar in, vilket det gör rätt ofta, så spelas hela dagen upp igen, med små glimtar av olika syner, dofter, känslor.... känslan av att allt skedde i ultrarapid, att tiden på ett sätt stod stilla, fast det ändå var för sent.

Kan känna doften av det som de gjorde rent Anders med, då när jag var hos honom i ambulansen, smekte hans kind, pussade på honom, pratade med honom och små trätade lite också, förstod verkligen inte att han var borta... det gjorde jag inte då. Bad honom ändå att häls atill morbror Mikael från oss, att min farfar säkert fanns någonstans, mormor Henny... att han inte skulle känna sig ensam. Tårarna droppade i hans hår och jag bad om ursäkt för att jag grät så jag blötte ner honom,

Tog ett beslut förra veckan, som jag inte orkat genomföra, det är också lite tufft. När jag väl fattat beslutet, så orkar jag inte fullfölja, det blir inte bra nånstans.

Nu blir det att läsa lite och landa

Hur i fridens dagar kommer man på en rubrik egentligen...

Ibland gör det sig själv, men inte idag i alla fall.

Just kommit åter från en riktigt skön prommenad, med lite sol och lagom temperatur. Har också lagt om min kost totalt och tänker nu komma tillrätta med mitt jäkla viktproblem, blir så fruktansvärt ledsen när jag kollar in mina kläder och inget passar.. mer än leggings och strechtbyxor :-(  men men, jag har åtminstone fått en medicinsk förklaring till varför det är som det är och det är ju skönt i och för sig.

Har varit iväg på en Kickoff helg med PartyLite i Bålsta, på Aronsborg. Reste helt själv det, och bytte tåg och stökade på. Faktiskt så gick det bättre än jag trodde, och jag orkade vara med nästan hela tiden under utbildningsdagarna med. Däremot så var jag tokslut när jag kom hem på söndagkväll och igår måndag och idag har jag kämpat med migrän och trött mentalt. Känns dock skönt att ha klarat av det utan större problem.

Inombords just nu så känns det som om jag stängt av... som om jag inte orkar kännas vid sorgen. Det är så fruktansvärt jobbigt när det suger tag i en och jag orkar faktiskt int emed det och då verkar min hjärna vara vänlig nog att stoppa det lite undan en stund. Mår så otroligt bedrövligt på så många plan så jag vill inte ta itu med det igen. Går ju på samtal en gång i veckan och det är en bra ventil, och hon låter mig styra vägen samtalen går längs. det är inte alltid vi pratar om allt som gör ont och är svårt, däremot så har jag just nu ett enormt behov om att få prata om min Anders... Minnas honom, hans lustiga ordspråk, hans sätt att skämta, om olika upplevelser han haft....

Känner mig så nollställd, likgiltig inför allt. Känns inte som om något är speciellt viktigt. Har svårt att välja kläder, vilka produkter som ska med på visningen, vilka färger som ska användas, att städa känns också tufft... Låter helt galet och knäppt. Men det går verkligen inte att "rycka upp sig" man fungerar inte så.

Jag får ju höra just det ibland, "ryck upp dig, det som hänt har hänt..." och jag önskar att jag kunde göra det, rycka upp sig.... och VIPS !! Så är man pigg glad och utåtriktad igen, skrattar och ler, umgås och mår bra, städar och byter gardiner med glädje och inspiration....

Dom gånger som jag skrattar och ler, det är för att det förväntas av mig. Jag vill ju "leva upp till" det som folk tror om mig, att fortsätta vara den Lena som alla tycker att jag är. Vill inte vara den som gråter dagarna i ända, som deppar ihop och får panik ute bland folk. Vill inte ha denna kroppen som bråkar och skriker på mig, som inte orkar bära och lyfta och kånka, där minsta sak är ett jättepprojekt som gör att all energi är på botten igen.

Det är av absolut största vikt att jag skriver upp saker i kalendern, och de gånger det står att jag ska vara på ett visst ställe vid en viss tid, då får jag hjälp att komma igång och när det gäller att fara ut på visning så vet jag att, även om det är motigt att ta sig ut och det är nervöst ute på visningen, så ger det mig bara positiv energi tillbaka och det är vanisnnigt roligt att vara ute hos folk....

Under helgen som var Annika ute och for också, precis som jag :-) Hon var på en utställning med två av alla "hundra" kaniner hon har och fick rosett och bra poäng också, känns skönt att hon hittar saker också som är roliga som ger positiv energi till henne med. Nu har hon parat två kaniner och ska få till en kull med kaninungar som också har stamtavla. Själv vet jag ruskigt lite om de där kaninerna och utställningar, men jag hör på rösten hennes att det är roligt och att det finns massor av saker som ska hållas koll på, mer än maten ;-)

Nu blir det en god bok en stund och så mera soppor och vatten...

Hade lite bekymmer med min bil, som sonen skulle hjälpa mig med.

Höll på att dona med min lilla miniträdgård också, med rabatt skapande och liknande hyss.

Åh hjälp... bara att skriva juni 2012, gör att det börjar susa i kroppen, jag blir helt slut och mår illa. Trodde ju inte att det skulle bli så här himla jobbigt ju.

Börjar lite tidigare helt enkelt!

April 2012

Flyttade från Fränsta i febriuari och från 1a april så hade jag en egen lägenhet. Båda barnen ville hjälpa till att renovera och det kändes ändå skönt, för då var de inte alltför arg över flytten ändå.

INflyttningsfest den 28e april, då var min lägenhet helt renoverad och klar!

Maj 2012,  Anders blev uttagen till Skogs SM som skulle gå av stapeln i Linköping och han var helt enkelt tokglad och stolt över att ha blivit uttagen!

3 dagar var de borta och vi pratade på telen varje dag. När tävlingen var över på lördag, så var jag i F´s stuga och på hemväg, Anders surrade om alla moment, tävlingspoäng, tokfejl och annat... Massor av olika termer haglade värre än ösregna, han var stolt och glad över sig och sina kamraters framgångar och att de skulle norröver på nästa sväng, året efter. De hade haft en riktigt rolig sväng!

   Här är sonen i min motor, hemma hos Morfar i Vattjom, kröp upp i motorn "bara för att jag kan"... typ... retade F också när Anders kunde sträcka ner armen och nå genom motorn ner till gruset under... Då mådde Anders gott :-) Långa armar han sonen, lång och gänglig, lite som sin morbror var.

-- återkommer med en uppdaterad version och foton   

Gårdagens blogginlägg blev liute lustigt...

Det var ju LÖRDAG igår och söndag IDAG!      ooooops....    -vimsmaja!

I vart fall så blev det en riktigt mysig middag med dotra o mågen, F hade dukat fint med servetter och tänt ljus, sedan satt vi rätt länge och pratade. Maten verkade bli uppskattad i vilket fall, så roligt att få rå om dom.

HAde tänkt skriva av mig lite idag, men orden finns inte, hittar inte rätt i tankarna i vilken ordning jag ska börja.

Trodde verkligen inte livet kunde vara mer åt helvetet som det var när min bror dog för drygt 8år sedan.

Läser lite i min gamla blogg och har hittat lite osm jag kopierar av och sparar i min dator, bland annat detta :

--------

Tonåringarna:
Undrar hur många delar på en moppe som kan gå sönder jag?? Nu senast var det kopplingen som rasade... före det bytte vi kolvringar, vattenpump, luftfilter, bromsar, lyse....*suck* ska jag fortsätta?? Den som köper moppen av sonen får i alla fall i princip fabriksny!!! allt är snart bytt....
Tösen min hade bekymmer igår också... Allt hon ville var att få tag på ett par svarta leggings till sin blåa tunika igår, innan påskbuffén...och allt hennes mamma ville bry sig i var vem som skulle skala potatisarna... det hela slutade med trasiga nylonstrumpisar, jeanskjol och långa benvärmare till tunikan, samt en ilsken promenad över till en tjejkompis 3 km bort och så sket hon i påskbuffén... helt enkelt...*suck*

2009-04-06

Tonåringar...
*suckar*

Trodde min kompis överdrev när mina barn var små och jag tyckte livet var tufft med två små barn samtidigt, ålders skillnaden är inte mer än 1år 10mån. Hon sa då : "Små barn små bekymmer... stora barn stora bekymmer" Åh så jag tyckte hon hade fel då, inte kunde det väl finnas något som var tuffare än nattvak, feberheta ungar, magsjukor, snoriga näsor, skrapsår (även osynliga som krävde plåster), kolik bäbis..... osv...

Men jo, tyvärr.. hon hade rätt, det finns sådant som är "större bekymmer" än så... Jag menar en två-åring kan du bära, stoppa om, leka med, distrahera, förströ, mata med nappflaskan....
Testa det med en hormon stinn 15-åring som är högljudd, arg och lätt förvirrad...Som kanske vill ha en kram av mamma och sitta i soffan nära, eller så var det precis fel, "fattar´u inget du".... "helt körd eller"... dunder och brak och in på rummet så man tror övervåningen tänker ramla ner i huvudet på oss andra...
Så smyger man till dörren och lyssnar.. .och vad hör man?? Jo gråt, ilskna förtvivlade tårar som smyger sig fram, trots at man inte gråter som kille i tonåren...*suck* och jag vet att jag def INTE är välkommen in just då, i den gråt stunden, för pinsamt... Men väntar man en stund och smyger in med lite mjölk och macka...då får man en så mysigt leende och en kram.. då är genast allt bråk glömt... tills om 15 min då allt börjar om...
"små barn små bekymmer..."

2009-04-02

----------------------

Sitter och tänker, vad jobbigt och underbart den tiden ändå var.

Kände att man som mamma ändå hade en viktig del i barnens liv, även om de ville hålla en på distans emellanåt, så just att de ändå visste att man fanns där. Skulle så gärna ha pausat tiden runt dessa år med barnen mina, en tid då de var så i förändring från ena dagen till den andra, då de befäste sina personligheter och testade sina olika roller för att hitta rätt och upptäcka vem de var.

Att vara i tonåren gör ont, på många sätt. Samtidgit som man fortfarande växer och utvecklas, så tycker man att man har vuxit klart och är vuxen... Krocker ger som resultat utbrott, ilska och tårar, och någon nära som man tar ut det på, som mamman eller syster i detta fallet oftast. Annika fick sällan eller aldrig samma utbrott som Ante fick. Hon blev tjurig hon istället och lååååååååååååååååååååååång sur!

Ja ni, man vet vad man har men aldrig vad man får och inte heller vad som händer imorgon.

Försöker leva i nuet och inte jäkta fram något, men jag har ju så infernalikst bråttom jämt.... Bråttom att utföra saker, att hinna med, att ta på mig.... Har så svårt att lyssna på kropp och sinne och det kommer ju som en fetsmäll istället, är ju rädd att jag ska uppfattas som lat och slö... en sådan som aldrig ställer upp utan bara "skyller" på värk och tötthet, vill ju vara den som alltid finns för alla och orkar allt själv.

Har faktiskt kommit så långt att jag ändå haft vänner att be om hjälp med saker, och F ställer också upp fantastiskt bra, och jag har lovat att jag ska börja lyssna på mig själv mera...

- ska bara komma på hur man gör.

Hejsan!

I natt bestämde min mage sig för att kapsejsa igen, så det blev att springa på toa kanske 1-2 gng per varannan timme eller så... när jag masade mig upp vid 10, så ökade magen takten lite och jag fick springa flera gånger per timme... Så man blir lite lätt matt i pälsen.

Att leva med en kronisk tarmsjukdom som Chrons, går oftast riktigt bra, men jag är opererad 3 gånger för Chrons, samt en gång till för annat i magen, och det gör att det blir ärrvävnader och sammanväxtningar i och runt tarmen som gör att det kan bli rikigt smärtsamt ibland, svårt att äta och att hitta rätt saker att stoppa i sig.

För stunden så försöker jag leva efter de råd jag fick av dietisten, passerat, färsrätter, fisk, korv... Så fort jag stoppar i mig annat så protesterar magen, endera i smärtsamma kramper, tvärstopp totalt eller med "springa på toa sjuka"...

Men som sagt, det går ändå rätt bra, jag känner min kropp ganska väl, och jag är ju medveten om vad jag ska och inte ska stoppa i mig :-)

Pratat lite med Annika på förmiddagen och hon var så sugen att åka till stan... jag tyckte att då kunde de väl titta förbi här... Lät inte som om det skulle bli någon resa hitåt för dom, så döm om min förvåning när hon ringe roch säger att " nu är vi snart hos Er" <3 <3 <3 gullungen då!

Väl här så fick de lite presenter och så passade jag på att bjuda in dem på mat, när de vänder hem från shoppandet, vilket de accepterade. Så nu står det en basilika-curry/kyckling i ugnen, och på spisen är det förberett för en svamp-vitlöks-lök/risotto.

Jag älskar att baka och laga mat, och uppfinner oftast mycket eget i receptväg. Jag kan ha något som bas, eller vägledning, sen så provar jag mig fram :-)

Nej, nu blir det att fortsätta slappa i schäslongen, vänta på dotra o mågen och slöglo lite på tv´n i väntan på "Mellon" ikväll....