oki, strax efter sju började de göra riktigt ont i bröstet, på vänster sida. Det gjorde ont rakt igenom mot ryggen, upp mot nacken.

efter en rejäl dos smärtstillande så ger det sig inte, utan det går fortfarande inte att djupandas, och det är riktigt ont.
F Ringer sjukvården och ber om råd, svaret blev ambulans.
Sagt och gjort, stöde(!) ambulans kommer hit, kollar EKG Blodtryck mm och de är helt ok. Troligen är det min fibromyalgi som spökar tillsammans med kroppsansträngning och allt annat skit som påverkar.

När nu allt var ok, förutom min smärta och andning, så klev jag ur ambulansen och tillbaka till soffan och lite mer smärtstillande.

Kroppen börjar sakta göra mindre ont nu, och det är lättare med andning.

Allt ordnar sig helt enkelt.

Imorgon har jag doktors besök inplanerad och även lämna blodprov, så jag blir i vart fall genomkollad.

sov gott

...

uppdaterar som den vill , delar på facebook som den vill.

Tänk om jag visste hur,

Denna blogg är för mig ett sätt att få rensa ur skallen lite. Eftersom jag mår som jag gör så blir det en hel del som du kanske tycker är klagan, gnälla, och så vidare. För att kunna rycka upp sig, som flera tycker, så måste man först ha fått tid att läka.
Att bryta benet. . . ingen kräver att den ska slänga kryckor innan det läkt, eller hur.
För några så känner man igen hur jag mår, kanske får någon form av stöd i att jag känner och tänker lika.

I vart fall

jag drömmer otroligt mycket nu, mardrömmar och vanliga drömmar, vaknar oftast flera gånger varje natt av dom. Ibland drömmer jag om Anders, glada drömmar, där vi gör saker, upplever saker tillsammans. . . Då blir jag så ledsen när jag vaknar, vill aldrig vakna utan bara sova.

Att det är en sådan kamp att träffa folk, att umgås. Det slukar min energi och paniken ligger precis under ytan. Jag tycker ju egentligen om att träffa folk, så jag blir dubbelt upprörd. Jag blir arg på mig själv att jag reagerar som jag gör, samtidigt som jag får kämpa för att inte rusa hem. Sen ger ju faktiskt trevliga upplevelser en positiv energi som jag samtidigt behöver och som jag kan ladda med.Det är tufft att allt är så komplext.

Min samtalskontakt rörde om i grytan ordentligt nu sist. För att försöka hjälpa mig ekonomiskt på bästa vis. Sjukskrivning tex. . . Jag har inte orkat ta tag i sådant själv, dagarna rullar på. Nu ordnade hon att jag får retroaktivt sedan i juni i fjol, men det krävdes att jag skickade in en ansökan.
Satte mig vid datorn och började med ansökan, första saken att fylla i blir fel och det blir rödmarkerat, börjar om, och igen. . . känner hur paniken tar tag i mig, texten börjar flimmra på skärmen, var och vartannat fält är fel i fyllt. . . krångliga frågor. . . blev helt slut av att sitta med det där . Rände åtminstone in något och skrev ut en kopia till B, så vi ev kan korrigera om det behövs.

B väckte en idé om remiss till Österåsen , får se vad som blir med det. Kanske skulle vara bra, ska till doktorn i morgon, får se vad han säger, det är ju en riktigt trevlig doktor även här.

vilken vecka

varit på samtal och fått så mycket stöd och hjälp, bland annat runt min ekonomi. B är proffsig och full av empati samt handlingsförmåga, vilket känns bra.

Har träffat en av mina allra bästa vänner och tillbringat en skön stund på café med massor av prat.

Haft en charmig, pratsjuk ung man på sova över besök! Han hängde med på att promenera med Shakira, baka matbröd, handla på Ica. Vi satt även i köket och målade med akvarellfärger. Kvällen tillbringade vi i soffan och en rolig film med hundar.

idag en riktigt lång promenad på en massa kilometer, inklusive en fikapaus hos pappa.För hunden slutade det hela i badkaret och en rejäl tvättning.

Mitt huvud snurrar, känner mig stressad och arg. Blir irriterad så lätt, för allt och inget. Får lägga band på mig hela tiden så jag inte börjar gorma och fräsa åt folk jag inte egentligen tycker om.Tittar ut ur skallen genom mina ögon och det känns som om att titta på film, ibland känns det som om det finns ett manus, som någon skriver allt eftersom.Jag kan dock inte säga att den personen har mitt gillande alla dagar, kan tycka att det hänt för mycket nu, det räcker. Fat uppenbarligen finns det en plan jag inte känner till, mer än att jag och några av mina närmaste ska drabbas om och om igen.
Samtidigt så är jag väl egoistisk som känner så , finns ju andra som lever i tragedier varje dag.

Vill bara att det är nog nu

det räcker

vill ställa tillbaka tiden och göra om, göra rätt

känns som om jag missade något i det han lärde sig

Tänk så smart

banken i mobilen

mejl i mobilen

blogg i mobilen

GPS I mobilen

Kamera i mobilen

Internet i mobilen

vad ska man med dator till, varför ska man bry sig om att gå utomhus för. . . I princip alla ärenden du har, kan ju skötas via mobilen. . . Som nu, är ute och går med vovven shakira och skriver blogg samtidigt...

Tänk, jag minns verkligen inte vad jag gjorde i fjol under påsken.

Jag vet att Anders och jag var upp till Slättmon, tror det var januari, och åkte skoter. En super fin vinterdag, med mycket snö och en verkligt glad son. Körde så jag flög av både en och två gånger. . . Hans skoter hade ingen dubbeldyna :-P Ett skönt minne att vårda ömt.

-------------------juni 2012

När Glenn ringde mig och berättade om Anders, så sa jag något så idiotiskt som, du skojar. . . Eller liknande, det han berättade var så osannolikt att min hjärna slog ifrån på något vis. Jag hade varit ute och letat vackra stenar till min lilla miniträdgård och var så väg tillbaka till F`s lägenhet för en film.
Jag hoppade över till passagerarsätet och så fick F köra, minns att vi vände och att jag ringde min mamma och pappa, men minns inte riktigt deras reaktioner, mer än att de lät chockade och bestörta. Har en minnesbild av Stöde och sen storboda för F Ville veta om vi snart var framme. Sedan är vi vid Lomtjärn och sen ser vi olycksplatsen och allt blir iskallt inuti mig. Allt det Glenn sa försvann och allt som fanns hos mig var att jag ville träffa Anders.

--------------------

Påskhelgen i år minns jag i vart fall. Det blev en lugn helg överlag. Lördag så åt vi middag hos F.s föräldrar och på söndag var mamma och Roger här och åt en lätt buffe.

Idag väntar jag besök av en ung herre som ska stanna till imorgon, planen är att vi ska baka idag och så lär det bli lite vovveprommis.

Efter en totalt hopplös natt, som slutade med sömntablett vid halv två, så fortsatte dagen med lätt feber och en värkande kropp.

Min chrons har bestämt sig för att tala om att den finns, så jag har gått ner 3 kilo på en vecka knappt. Det är ju bra, bara man slipper smärtor, lätt feber och att man blir så slut. Detta gör sig gärna påmint under natten, eller när man är ute och far :-(

Idag hade vi bestämt att vi skulle ner till Fs mor och far för att bjuda dem på middag, en matpaj . . . Något jag faktiskt är rätt bra på. Idag behagade dock inget bli som jag ville. Degen blev inte elastisk, gick inte att kavla trots att jag kylde den i omgångar. Ja Ja, smaken blev till sist ganska ok.

Väl hemma igen så kraschade jag på soffan, med vansinnig värk överallt och näst intill nackspärr. F Fiasko hjälpt mig med vetekudde och lätt massage. Nu ska jag försöka få lite sömn.

Känner mig så misslyckad när kroppen strejkar och inget går som jag tänker.

Sorg är ett märkligt fenomen.

Jag har en mycket proffsig samtalskontakt , B, som jag har stort förtroende för, vilket underlättar en hel del.

Jag bestämmer inget själv, kan aldrig förutsäga från ena stunden till den andra hur jag mår-känner mig.
Jag kan inte påstå att jag är lat, inte heller trött egentligen , bara så otroligt slut på energi och det är totalt omöjligt att kämpa emot.
Detta är en del i sorg säger B, och jag blir bara arg på mig själv.
Ilskan består av stor del misslyckande, att jag gjort något fel och att jag borde kunna lägga allt bakom mig och gå vidare. Hur i hela helvetet ska det gå till, det begriper inte jag alls, för dygnet består av en massa överlevande och kämpa, minnen och förvirring.

Är otroligt tacksam för att min Annika fick lov att överleva sin svåra sjukdom som liten , så jag får älska henne, ha ETT barn att vårda och tala med, se hur hon växer och mognar till en vacker och fin vuxen, precis som sin bror. Tror rätt ärligt att om jag inte fått behålla henne så hade jag inte orkat finnas idag.

Sorg är förvirrande.

Så mycket som snurrar och dyker upp, jag är van att ha kontroll och vara bestämd med tankar och åsikter. Som det är nu så dyker en tanke in, skapar en känsla-ett minne, vilket ger någon form av reaktion hos mig, vilken jag aldrig kan förutsäga, som i sin tur gör att jag känner mig i fritt fall, som ger panik. . . Och så vidare. . . Runt runt runt och tillbaka till utgångsläget, med Anders olycka.

Vissa gånger skäms jag när jag skrattar och ler, när jag är glad över något.Hur får jag vara glad när inget är som det ska. De få gånger då jag kan slappna av på riktigt är bland annat i Annikas sällskap, även fast det känns att han fattas där med oss.

Jag skäms över mitt utseende och min vikt också. Jag äter nästan aldrig godis, chips, dricka, skräpmat. Jag till och med levde på lågkalorisoppa i veckor utan att gå ner. Jag är ute och går med hunden några gånger om dagen. Men som det är nu så måste jag försöka få ordning i skallen innan kroppen ska fixas.

B Säger att det är otroligt många faser som ingår och som man ska igenom och det verkar ju så .